Qunilla

 

Trots kylan och det kompakta mörkret i tidig morgonstund njuter jag ohämmat som ett litet barn av julpyntets tindrade ljus. För mig är adventstiden förknippad med glädjefyllda, doftande och hantverkande barndomsminnen i gemenskap med föräldrar och syskon. Mammas kakor, saffransbullar och kalvsylta och ljudet från symaskinen sena kvällar när hon sydde nya julkläder till oss barn. Pappas knäck, julgransbestyr och iver med girlangtillverkning. Rent, julpyntat och såpdoftande hus, nya gardiner och hemvävda mattor med inslag av våra urvuxna kläder.I minnet lever alla mina kära och vi syskon var fortfarande en sammanhållen skara som ville varandras bästa.

Tiderna har förändrats, åren har runnit iväg, kära som höll i rodret har lämnat jordelivet, nya konstellationer som kommit till har lett till förändringar som inte alltid har varit till familjens och sammanhållnings gagn. Jag kan inte annat än tycka att det är sorgligt, sorgligt för alla berörda, däremot biter inte elakheter speciellt bra på mig utan väcker istället nyfikenhet på vad som ligger bakom och driver en människa till destruktiva ageranden.