Gallfeber

Vissa saker retar gallfeber på mig. En sådan är skolan brist på ansvar för att ge stöd till de elver som befaras att inte nå godkända betyg. Och det här stödet har eleverna rätt att få i alla ämnen. I och för sig kränkande att målet bara ska handla om lägsta nivå om eleven med rätt stöd har förmåga att nå MVG. Typiskt i en ointelligent, trög och inskränkt skolvärld. Jag är, som mina bloggläsare vet, mycket kritisk till hur skolan tar sitt ansvar för dessa elever och diskuterar det med alla, vare sig de vill eller inte vill. Ingen kommer undan.
I min närhet på jobbet finns en person som hävdar att det blivit mycket bättre på den fronten det senaste året. Och javisst det skrivs kanske fler åtgärdsprogram men det som händelsevis kom fram på ett möte häromdagen med lärare från samtliga skolformer visade att det bara handlar om ett tidsödande pappersproducerande som endast har en funktion och det är att lägga pappren i valvet i händelse av att skolinspektionen kommer på besök. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på alla dessa barn som lagligen tvingas att gå till en skola som är livsfarlig för dem. En skola som tar ifrån dom känslan av att vara goda nog. Vi stjäl alltså resurser från nästa generation med detta evinnerliga sparande bara för att slippa höja skatterna. Eller för att de som redan har sina lador fyllda ska slippa betala skatt på sina pengasamlingar. 

Det var kvällens funderingar.


Adventshelg



De senaste dagarna har burit med sig välbehövlig glädje efter en jobbig och på flera sätt ansträngande tid.
På torsdagkväll sålde jag biljetter och lyssnade på musiklinjens förnämliga musiker med öronproppar väl intryckta i hörselgången. Är inte sugen på att hammren ska slå sönder de hörselsinnesceller som finns kvar. Att höra dåligt är hemskt handikapp när det gäller social samvaro.

På fredag var jag ledig på dagen och sålde istället biljetter på kvällen till Raubtierkonserten i Folkets Hus. Deras musik är inte riktigt min favoritmusik men var fullt uthärligt en trappa ner vid entrén där jag satt med kassaskrinet. Utan öronproppar.
Det var en ny erfarenhet att försöka bedöma vilka som var femton år fyllda och om de var nyktra. Några småtjejer ville inte visa innehållet i sina stora väskor utan gick istället ut en sväng och kom tillbaka utan klunkande innehåll. En tjej på några och tjugo med dålig styrfart hade glömt att dra ner klänningen efter toabesöket. Henne tog polisen hand om.

Igår lördag var en vilans dag. Började med att åka med syrran och tända ljus på graven. Bilfärden längs älven var en underbar naturupplevelse med en blodröd sol som vilade på trädtopparna vid horisonten. De rimfrostklädda träden längs vägen glittrade förföriskt och flera små renhjordar betade lugnt i solskenet på öppna ängsmarker. De här gravturerna med syrran är balsam för våra själar. En slags fristad i livet. Efter middagen tog jag en middagslur som varade till sena kvällen. Skönt och välbehövligt.

Idag har jag varit på skyltsöndag med sonen och barnbarnen. Vi träffade tomten som kom åkandes på vagn efter två små ponnyhästar. Vi tittade på levande julkalender och vi gick igenom julförsäljningen i FH där jag köpte fina smycken av Lillemor och Maria. Vi var också och adventsfikade på Lyktan.
Utomhus stod knallarna och frös vid sina stånd och där provade vi yviga pälsmössor från skogens djur vilket föranledde en del diskussioner. Barnbarnen som inte har varit med på den tiden då nästan alla barn hade rävskinnsmössor var mycket konfundrade över vad man hade gjort med de stackars djuren. Minstingen vände på ett rävskinn och konstaterade förfärat att någon hade dödat räven och undrade så klart varför.
Egentligen tycker jag att vi som bor här uppe borde få dispens från djurrättsaktivisterna att bära pälskläder förutsatt att djuren har haft bra förhållanden så länge de levde och då helst i frihet.


Sömnlös

En natt utan sömn sätter sina spår. Har fördrivit dagen med lite småpyssel och fattat ett beslut som gör riktigt ont. Ibland är det lite väl gott om törnen på livets väg. När min mormor dog valdes en psalmvers där det tackades för rosorna vid vägen och törnen ibland dem. Hennes väg, min väg och allas våra vägar kan ta de mest oväntade vändningar när vi minst anar det. Oftast till det bättre. Det är i alla fall vad jag önskar i denna stund.


Helgsammanfattningstankar

Det har varit en fin helg med både shoppingsväng och familjemiddag även om tiden blev lite knapp och min stressnivå steg till himlens skyar. Tack vare professionelle vännen som inte hetsat upp sig för en liten middag för sju personer så stod maten på bordet på utsatt tid.  

Idag åkte vi hemåt och tog en liten uppfriskande skogspromenad bland räv-, rådjurs- och harspår för att hämta enris till dörrkransarna. Det doftade så gott i bilen under färden hem.

Vi har också varit och lyssnat på en orkesterkonsert med ungdomar som varit på musik tillsammansläger. De spelade bland annat You Raise Me Up. Älskar den låten. Kanske inte konstigt.

Vi har också hängt upp mina gamla julgardiner i brist på att hitta nya till billig penning. Det blev en ny kombination med spets och rött. Låter lite bordellaktigt men det blev riktigt juligt och passar perfekt till kökslampan typ gammeldags fotogen. Är redo för advent. Bara stjärnor och stakar som fattas. Mina livlinor till ljusets återkomst.












Idag



Kvicksilvret i termometern kryper neråt och det känns lite brrigt kylslaget inomhus. Fina rosiga flanellpyjamasen kommer väl till pass. Tack, tack givaren! 

Idag har jag varit till Luleå med unge herrn som gjorde ett nytt försök med teorin och själv var jag till en ny frisörska som gav mig en helt ny frisyr med kort kort nacke. Jag beställde en kort, tuff och lättskött frisyr och det fick jag så resultatet är till full belåtenhet. Om jag sedan får till rufset i morgonbitti är en annan femma.

Det har hänt både sorgliga och roliga saker den senaste tiden. Den sorgliga är att en liten babygosse i släkten oförklarligt somnade in för evigt. Känner en innerlig önskan om att det på något sätt går att hjälpa till att lindra sorgen och saknaden hos de förtvivlade föräldrarna. Ställer mig frågan hur det är möjligt att orka leva vidare.

Det roliga är att käraste barnbarnet blivit antagen på ett universitet i USA. Helst skulle jag så klart vilja ha henne här hemma men jag vet ju att det här är en dröm som hon kämpat hårt för att förverkliga så jag ska stötta allt jag förmår. Älskade ungen!
Det händer mycket mellan sorgen och glädjen och ibland känns det som att uppförsbackarna aldrig tar slut. Inte konstigt att nacken, axlarna och benen värker av allt knatande.


Fredag!

Enligt mig är fredag veckans bästa dag. Att se fram emot två hela lediga dagar då jag får göra vad jag vill med mitt liv. Härligt!
Den här helgen ska ägnas åt kroppsvård på olika sätt. Var på muskelbehandling i går kväll och är rejält öm lite överallt. I morgonbitti ska jag till företagsläkaren och få en ny behandling mot ryggsmärtor som går ut på att hindra smärtimpulser att nå hjärnan. Hoppas att den käre doktorn vet vad han gör! Hur som helst er jag fram emot att bli smärtfri åtminstone på ett ställe.

Klockan är bara tjugo i tio och jag är dödstrött. Hade tänkt njuta av det goda vinet jag fick förra helgen men det får bli i morgon istället. God natt!


Kritiken fortsätter

Fortsätter på den kritiska linjen ...
idag var jag nämligen på en storföreläsning om ADHD. Salen var fylld med 560 personer, mest lärare och annat löst folk från vår kommun och kommunerna runt omkring. Jag bänkade mig i god tid för att vara säker på att få en plats. Ville absolut inte missa detta mitt hjärteämne.
De tekniska kunskaperna måste ha brustit någonstans för ljudet var under all kritik. Den största besvikelsen var dock innehållet som jag tyckte var alldeles för torrt för att fånga de lärare som varken har vilja eller intresse för att bli så pass engagerade att de börjar fundera på att utveckla sitt förhållningssätt och sin pedagogiska förmåga. 
Föreläsaren bjöd sparsamt på exempel på hur funktionsnedsättningen ställer till det i vardagen för de elever som är drabbade. Han nämnde visserligen att de här eleverna brukar vicka på foten, ha tics eller pillra med fingrarna. Jag hade önskat att barnläkaren hade pratat mer om svårigheterna som dessa elever har med att uppbåda motivation inifrån sig själva när något upplevs som tråkigt, om svårigheterna att bedöma tid, om svårigheterna att anteckna på lektionerna, om svårigheterna att komma igång och ihåg, om bristen på automatisering i en rad funktioner osv.
Jag har en dröm om lärare som med förståelse och engagemang lotsar alla sina elever mot godkända betyg. Märkligt att det ska vara en dröm då vi har lagar och styrdokument som säger att alla elever ska lyckas i skolan och att de som behöver mer stöd för att lyckas ska få det.


Trött

Det blev ingen sömn natten som gick. Inte en enda sekund. Skolloven är rysligt hemska. Ungdomarna, åtminstone de som rör sig i min lilla värld, vänder på dygnet och det är banne mig både oroligt och skitjobbigt. Vad gör dom? Vem umgås dom med? Det är så lätt att hamna fel i den här världen där valmöjligheterna sköljer över en som en allt starkare ström.
Det har krävts ständig koffeintillförsel för att ta sig igenom arbetsdagen. Så fort jag kom innanför mina egna dörrar åkte kläderna av och nya sköna flanellpyjamasen på, sedan kröp jag ner under yllefilten och slog på talboken "Hon älskade" av Helena Henschen. Den är hörvärd, men ingen höjdare. Väntar på min tur att få låna Tempelbranden av Catarina Ingelmann Sundberg. Älskar hennes böcker. 

Tycker mig redan höra lugna och djupa andetag från övervåningen. Så skönt!

RSS 2.0