Qunilla

 

I morse åkte mina kära småttingar hem till sitt och med ens blev det väldigt tyst i mitt hus. Det är alltid sorgligt när de rullar ut från infarten och styr kosan hemåt.

Med en klätterglad ettåring har jag valt den enkla vägen och gömt undan kontorsstolen på hjul och de klättervänliga pallarna och även vänt några dörrhandtag uppåt. Lek och bus med de små har inneburit det positiva att jag fått en hel del gymnastik både för kroppen och själen. Insett att jag blivit väldans tung i gumpen och det är precis att jag tar mig upp på benen utan hjälp.

Egentligen hade jag tänkt plundra granen och packa ner den i lådan men orken tröt så jag duschade istället och tog kväll. Det är en ny dag i morgon. Däremot har jag dammsugit, skurat alla golv, vattnat blomstren och återställt ordningen i mitt hus.

Även om jag redan saknar småttingarna och deras föräldrar jättemycket kan jag inte nog uppskatta att jag har lyckan att få ha dom hos mig lite då och då. En stor blöt puss av ettåringen, pysselprat, sjukt roligt kiss och bajsprat med fyraåringen och all jättegod lekmat som jag har blivit serverad det om något är en del av lyckan.