Strålande senhöstdag

 
 
Vaknade tidigt och ställde tillbaka klockan till vintertid. Solen steg också upp och strålade från molnfri himmel. Frostklädda gräsmattor glittrade förföriskt och jag lockades ut på tidig kattpromenad medan det var alldeles tyst och stilla i kvarteret. Någon timme senare gick syrran och jag långpromenad längs älven. Vi suckade ljudligt av välbehag över allt höstigt ögongodis. Vi träffade bekanta som också var höga på solljus. Älvens vatten var spegelblankt och svanar ropade hejdå högt upp i skyn. Kom hem igen fullproppad av energi och röda kinder.
 
Det blev mörkt redan vid halvfyratiden och då passade jag på att röra ihop en chiabattadeg. Nu doftar huset nybakat och min mage är mätt av nybakat bröd. Barnbarnet är hemma och ordningen återställd.
Planerar för en kväll med fingrarna på tangenterna. Ibland är jag i färd med att ändra, eller rättare sagt, mildra i mina skriverier men samtidigt tänker jag att de det bitvis handlar om själva vet vad de medvetet ställt till med och de har aldrig ursäktat sina handlingar. De är tydligen nöjda med att ha betett sig och fortfarande beter sig som as. Jag kan därför med gott samvete skriva direkt ur hjärtat. 

Hundra år

 
Idag skulle min kära pappa ha fyllt hundra år om han hade fått leva tio år till. Han var en pigg och alert krutgubbe fram till dess att den förbaskade cancern drabbade honom och till sist tog livet av honom. Som många andra i min familj var pappa konstnärligt lagd och tillverkade bland annat många av mina möbler i klockrent stilrena modeller oavsett det var svarvade detaljer eller mer raka linjer. Jag strycker ofta med handen över träet och tänker på honom med stor kärlek och tacksamhet. Pappa var inte främmande för att baka vilket han gjorde med bravur eller att byta dragkedjor i sina kläder. Hans frasvåfflor var verkligen värda namnet med betoning på fras. Pappas pizza, eller pissa som han själv envisades med att säga, med egen tomatsås var supergoda. 
Som äldst i en syskonskara tillbringade jag mycket tid med min pappa både hemma på gården men också i skogen, i traktorn eller i hönseriet. När pappa till exempel lagade motorer undervisade han mig samtidigt genom att prata högt och samtidigt visa mig vad som inte fungerade och hans tankar om hur han skulle åtgärda felet. Jag lärde mig ett och annat och det har jag minsann haft nytta av under hela livet. 
 
Syrran och jag tänder alltid ett ljus på graven, ett tacksamhetens ljus, på våra föräldrars födelsedagar. En fin stund av närhet och gemensamma minnen. 
 
 
 

Vintern är här

Idag är det delvis vitt på marken av snö som föll under natten.  Grannens flaggvimpel skvallrar om nordliga vindar. Himlen är ännu i arla morgonstund gråmulen men kroppskänslan säger mig att solen kommer att visa sig under dagen. Min bil är sedan i går utrustad med vinterdäck och idag ska spolarvätska för istidstemperaturer inköpas. Sedan är bilen redo för vinter.
Själv känner jag mig också redo för vinter även om mörkret är en pina som kan få vem som helst att snubbla omkull och bli smått deprimerad. Min inställning idag är typ "lika bra att få eländet bortgjort och sedan är det dags att så blomfrön igen". Mina främsta vinterprojekt handlar om att skriva och skriva och skriva. 
Förra vintern när jag hade målat taket vitt i hallen och bytt till jättestarka ledlampor i takarmaturen drogs jag som en magnet till det alldeles för vita ljuset. Tror att det är jätteviktigt att ha extra bra belysning inomhus istället för att gå ner sig i stearinljusens milda sken. Inte för att jag menar att tända ljus är fel, det behöver vi också.
 
 
 
 
 
 
 

Frostvitt

 
 
Vaknade till fem minusgrader, alltså utomhus. Hela världen utanför fönstret är klädd i glittrigt frostvit skrud. Vackert så att det förslår och betydligt ljusare än gårdagen speciellt nu när den kära solen kastar sitt ljus ner till oss. Katterna ville som vanligt ut i friska luften och däremed fick även jag frisk luft och rosiga kinder. Eftersom mina katter alltid är kopplade är jag alltid ute tillsammans med dem.
 
Nu väntar fest och kalas i dagarna tre. Först ut är ett sjuttioårskalas. Bäst att stoppa ner insulinpennan i handväskan.
 
Den här årstiden, eller rättare sagt de här fyra kommande veckorna är för mig den värsta tiden på året. Sedan när adventsgranar och stjärnor tänds har jag liksom ett stadigt grepp om livlinan mot ljusare tider och står därmed ut till dess att de första solstrålarna återigen förgyller talltopparna dagarna efter jul. Därefter blir det bara bättre och bättre oavsett det snöar blötsnö eller regnar. 
 
 
 
 
 

Manifesterat

I valtider ropen skalla om lika vård för alla och hela Sverige ska leva plus mycket annat som glöms bort av politikerna så fort valet är över. I kväll har jag manifesterat tillsammans med syrran och tretusen personer till mot landstingsförslaget  om att avveckla intensivvården, ta bort narkosläkare och röntgenläkar på Kalix sjukhus. Om nedskärningarna blir verklighet innebär det för oss som bor i det här hörnet av norrbotten att många av oss kommer att dö av hjärtinfarkt och hjärnblödningar längs E4:an mellan Kalix och Sunderbyn i en gul bil med blinkande blålysen på taket. 
Sunderbyns sjukhus är ständig överbelagt och en stor del av senaste åren försatt i kris och beredskapsläge på grund av överbeläggningarna. 
 
När jag stod i folkmassan utanför Folkets Hus tänkte jag att bland alla dessa personer fanns det säkert ganska många som vid senaste valen röstat på partier som lovat och också genomfört skattesänkningar. Min fundering var om de personerna förstår att de planerade nedrustningarna av våra sjukhus kan ha att göra med mindre skatteintäkter.

Kalas på rad

 
Den här veckan har vi flera jubilarer i släkten så det lär bli en och annan tårtbit. Ska också åka och hälsa på en av mina barndomsvänner som är här uppe just nu plus att ytterligare en fest med goda vänner hägrar till helgen. Det lär bli en trevlig vecka vilket passar bra då det är riktigt trist pissväder utomhus. 
Nu är vi definitivt inne den tråkigaste perioden på året. Mörkt, eller åtminstone dunkelt, från morgon till kväll. Idag har jag fixat till ljusslingan på adventsgranen, röjt ur bilen, rensat garaget och varit med ett lass till soptippen plus haft kaffegäster och själv varit på ranten. Det går alltså ingen nöd på mig. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

zzzZZZZzzzz

Somnade en stund framför teven i gårkväll och det räckte för att hålla mig på fötter en stor del av natten. Teves utbud på gratiskanalerna under helgerna är värre än uselt. Bara löjliga tävlingar och superlånga musikprogram av det klassiska slaget typ opera. Jag vill helst se dokumentärer, reseprogram, kostymfilmer och kriminalare. 
Den dag mitt hus är inkopplat till fibernätet ska jag kosta på mig åtminstone några extra kanaler och helst inga sportkanaler.  Jag ser av princip bara teve kvällstid och då vill jag att det ska vara något av intresse annars blir det zzzZZZZZZzzzz som igårkväll.
 
Idag är det riktigt trist och grått blötväder. Funderar på att ta ut katterna och samtidigt lägga om några av cementplattorna som hamnat fel vid fibergrävningen. Farstubron behöver en omgång med skurborsten och utejulgranen ska riggas innan kung Bore helt tar över. En långpromenad tillsammans med syrran står också på dagens agenda. Våran kondis har höjts rejält och vi har gått igenom och avhandlat otroligt många gemensamma upplevelser. Det är facinerande att tillsammans liksom inta fågelperspektiv och se gemensamma upplevelser uppifrån. Jisses så vi har skrattat. Har material till flera böcker. Den senaste tiden har skrivklådan ökat för var dag och nu har jag försökt grusa lite för att hejda flowet till dess att huset har fått en total städomgång innan jag fastnar framför datorn.
 
 

Ur en dotters perspektiv

 
 
Igenkänningsfaktorn var hög när jag läste Amelia Adamos erfarenhet och synpunkter på anhörigas ansvar för gamla föräldrar i senaste numret av PRO-tidningen. 
Det handlar om en extra speciell period i mitt liv. Det handlar om åren medan jag ännu jobbade, var familjehem, separerade, hade fruktansvärd värk både dag och natt i min utslitna höft och samtidigt tillsammans med min syster tog ett stort ansvar för våran gamle och cancersjuke pappas välbefinnande och utöver detta försökte vara så bra mormor och farmor jag förmådde.
 
Det är en svårt ångestframkallande process att bli gammal och beroende, allvarligt sjuk och veta att man kommer att dö en plågsam död och samtidigt fatta viktiga beslut och vidta åtgärder innan man avslutar sitt liv i denna världen. Det sociala kontaktnätet krymper då de flesta vänner är döda eller borta i demensdimman och omgivningen kan ha svårt att acceptera det faktum att man inte orkar ta hand om sig själv längre.
 
Medan pappa ännu bodde hemma åkte syrran och jag i skytteltrafik för att handla, laga mat, tvätta och städa förutom allt annat som att klippa gräs och skotta snö. Men kanske viktigast och mest av allt som socialt stöd.
Vi skjutsade och följde med på otaliga sjukhusbesök. När våra semesterdagar var slut fick vi ta tjänstledigt. Jag minns en gång när jag kom hem från ett besök och satt i bilen helt tömd på kraft utan att komma på hur bildörren skulle öppnas. Jag var så trött och sliten att jag spydde när jag fick upp bildörren.
 
När pappa flyttade till äldreboendet hamnade han på en avdelning där han var den ende med tankarna i behåll. Det blev till viss del lite tryggare ur medicinsk synpunkt för pappa men samtidigt jobbigare för oss eftersom han fick det väldigt trist och ensamt i sitt rum. För oss som var nästan varjedagsbesökare märktes det tydligt att vissa personalkonstellationer inte hade de boendes bästa som prio ett. Det fanns tack och lov en och annan bra personal på vissa skift som var ljusglimtar i pappas tillvaro.Pappa hade oturen att hamna i besparingskaoset där allt som kunde förgylla tillvaron i livets slut togs bort. Inget eftermiddagskaffe, inget fikabröd, inga efterrätter, ingen frukt och inga färska grönsaker. Alltså sådant som sätter guldkant för de flesta av oss. En av personalen berättade för oss att de inte ens fick beställa skorpor. Jag ringde föreståndaren och frågade varför alla guldkanter var borttagna och hon svarade mig att det måste jag förstå att gamlingarna blir för feta och tunga för personalen att lyfta. När jag opponerade mig fortsatte hon med att anhöriga blir arga när gamlingarna växer ur sina kläder så att de måste köpa dom nya kläder ...
Ni som läser den här bloggen tror säkert att jag svamlar eller har hört fel men det här är tyvärr alldeles sant. Nåja, syrran och jag löste det på så sätt att vi köpte en eldriven kylbag som vi fyllde på allt eftersom med godsaker som bakelser, frukt, vin, ost och juice. Karamellskålen var också alltid välfylld. Vi gjorde fint på pappas balkong så att han åtminstone skulle kunna sitta ute i friska luften och ha några blommor att pyssla med sommartid, tyvärr med utsikt mot en lång husvägg. 
 
Samtidigt som pappa blev allt sjukare krävde boendet att vi skulle följa med pappa på alla sjukhusbesök och tandläkarbesök eftersom de inte kunde avvara personal som följde med. Jag tror inte att de en endaste gång kontaktade någon av våra tre bröder. Även om alla inte bodde i närheten fanns det säkert många tillfällen när någon av dom hade haft möjlighet att agera följeslagare. 
Om inte vi ställde upp som följeslagare tjurnade personalen till och skickade honom ensam i taxi. Vid ett tillfälle några månader innan pappa dog skickade de honom ensam i taxi till tandläkaren. När jag slutade på jobbet den dagen åkte jag för säkerhets skull förbi tandläkaren och utanför på en bänk satt pappa, mager, blek och frusen och väntade på taxin och där hade han suttit en bra stund. Han var helt slut och berättade att han burit rullatorn uppför och nedför trappan i entrén till tandläkaren. Jag skjutsade tillbaka honom till boendet och taxin den har nog inte kommit än idag.
 
Om pappa hade levt nu skulle vi fira hans 100-årsdag om en vecka. I mitt minne lever han och istället för ljus på tårtan ska en varm låga brinna på hans grav tillsammans med många varma tacksamhetens tankar för all omsorg och villkorslös kärlek som vi barn fått till skänks.
 
Avslutar det här långa inlägget med att både både syrran och jag är nöjda med att vi osjälviskt gjorde allt vi orkade och kunde för våran älskade pappa. 
 
 
 
 

Grovjobbardag

 
Vaknade av skärande gnissel utanför huset och insåg att trettiofemmetersdiket till fiberslangen var på gång. Slängde på mig arbetskläderna och virrade ut barfota alldeles yr i mössan. Grävmaskinisten undrade om det inte var väl kallt om fötterna. Efter en heldag med återställningsjobb förstår jag mer än väl varför mitt bostadsområde kallas Stenbäcken med betoning på sten. Har plockat åtskilliga kärror sten och krattat jord och grus dagen lång. Tungt som attan. Grävmaskinisten grovåterställde diket men resten fick man fixa själv. Nu får vintern packa ihop jorden och till våren blir det finputs och gräsfrön.
 
Efter en lång och välbehövlig dusch var det dags för en avkopplande kvällspromenad. Härlig kvällssol och rosa himmel förgyllde. Som alltid prat och många skratt.  Lär sova gott även denna natt.

Fin dag

 
Förmiddagen var gråtrist på gränsen till dunkel men syrran och jag bestämde oss ändå för att åka mot barndomsdomänerna för att ta lite enris och samtidigt passa på att byta batterier i gravljusen på våra käras gravar. Molnen skingrade sig och solen visade sig från sin bästa sida så vi fick en riktigt fin och skön dag. Kvällspromenaden ersattes av en skön skogspromenad i ett parti där jag nog aldrig tidigare varit. För mig är adventsgranen tillräckligt vinterpynt och i år precis som i fjol blir det en gammal plastgran som får återgå i tjänst. Planerar att rigga den redan i morgon så att det bara är att sticka i kontakten när det blir dags.
 
Hemma igen tog jag åter tjuren i hornen och putsade glasen i altandörren vilket var det sista på nedervåningen. Nu är det bara övervåningens fönster kvar. Därefter går jag igenom ett rum i taget, rensar och försöker hitta nya sätt att använda det jag redan har. Har svårt för dagens slit och slängmentalitet, kanske på grund av att det mesta jag har är tillverkat av min nära och kära. 

Kärlek

Har haft en underbar helg med flera av mina kära barnbarn och som kronan på verket lilla barnbarnsbarnet. Det blir intensivt och rörigt med familj och vänner som kommer och går men det är det roligaste och värdefullaste jag vet. Påminner om hur det stundom var i mitt eget barndomshem, mycket folk som kom och fick, skratt och bus och trångt runt köksbordet. Nu har de flesta åkt iväg och ordningen är återställd, bara tanten själv som behöver en långpromenad ute i friska luften för att ladda upp batterierna.
 
 Godmorgon Emil! 
 
 Morgonkonst
 
Pimpelfiske
 
 Gammelmormor får frukost
 
 Fotbollsmatch med mormor Ellinor
 
 Ines med mamma och mormor
 
 
 Allt är tillåtet för ett barnbarnsbarn. Som mormorsmor kan man tillåta det mesta bara det är inte farligt.

Ännu en bra dag

 
Idag tog jag äntligen tag i fönsterputsningen. Alla utsidor är nu blänkande rena och i morgon tar jag insida och mellan. Ett jäkla jobb, men skönt när det väl är gjort. Drömmer om moderna fönster som bara behöver putsas på in och utsidan.
Dagen har bjudit på strålande väder men termometern visade fem minusgrader i morse så nu känns det att det är dags att dra ner vintermössan. 
Avslutade dagen med en skön promenad längs älven i vacker solnedgång. Som alltid mycket surr och många skratt. Nu väntar välförtjänt soffligg med något gott inom räckhåll.
 

Glad pensionär

En intensiv men intressant och mycket trevlig helg är över. Ätit gott,skrattat och pratat om allt och ingenting förutom att jag har lärt mig massor av saker. 
Nu är det vardag igen och idag ska det promeneras. Himlen är mulen, vindarna iskalla trots fem plusgrader. Eventuellt fyller jag på olja och justerar motorsågen inför rönnavverkningsprojektet. Har visserligen ingen skyddsutrustning men får iaktta största försiktighet.
Gissar att fibergrävarna anländer till mitt kvarter under veckan. Lär bli tjugofem meter återställningsjobb sedan de grävt ner kabeln på min tomt. Hoppas att marken inte hinner frysa till innan det är dags.
 
Ser redan fram emot nästa helg då ett till av mina kära barnbarn plus lilla barnbarnsbarnet kommer hit. Ska bli så roligt. Har längtat som en tok. Vi ses alldeles för sällan men nu ska det bli ändring. Har man ett ljuvligt litet barnbarnsbarn och är en mormorsmor som är pigg i kropp och knopp så ska det lekas och busas och pussas så att hon aldrig glömmer det. Hon ska känna ända från tårna att hon är värdefullast i hela världen. 
Då ska mina två vuxna barnbarn och jag halstra saltströmming och kvällsmysa med årets löjrom. De hör så klart också till älsklingsgruppen värdefullast i hela världen. Längtar! Har redan vädrat och bäddat sängarna inför besöket.
 
Egentligen är det inte klokt så bra jag har det trots knaper ekonomi. Att livet skulle bli så här bra kunde jag inte tro när min exman bytte upp sig, som han sa, för tjugofyra år sedan. Jag tog mig sakta men säkert upp ur avgrunden och sedan har livet bjudit på oerhört varierande upplevelser och många oförutsedda åtaganden men mest av allt oerhört mycket glädje och lycka. 
 
 
 
 

En bra dag

 
Den här dagen har varit en njutning. Gick i pyjams till tolvsnåret och åkte därefter tur och retur till flygplatsen tillsammans med en kompis för att hämta en trevlig person. Avslutade dagen tillsammans med supergod pepparstek på Arvids. Den senaste tidens huvudvärk är borta trots gårdagens missöde med bagageluckan. I morgon väntar mer trevligheter så jag är mer än nöjd. Måste bli bättre på att njuta av livet.

Sopor och lite nostalgi

Trots att jag sopsorterar hyggligt bra blir soppåsen under diskbänken fylld varenda dag. Mestadels består soporna av smutsiga plastförpackningar, gammalt bröd och lite matrester. Alla rena förpackningar hamnar i sorteringen. Jag slösar aldrig varmvatten på att rengöra smutsiga förpackningar som hur som helst inte ska sparas.
 
Plastpåsar och allt annat av plast är en självklarhet idag men när jag var barn fanns inte plastpåsen. Köpte man en limpa var den invirad i vaxat papper med snurrade ändar. Köpte man en bit falukorv eller kött slogs den först in i ett vaxat papper och sedan i vanligt papper. Frukt och grönt stoppades i en papperspåse och alltihop bars hem i egna väskor av stor och stadig modell. Min mamma hade en ljusbrun läderväska. Eftersom vi hade kossor behövde vi inte köpa mjölk. De som köpte mjölk i affären gjorde det i literstora glasflaskor och de som köpte mjölk hos en bonde i byn hade med sig en egen mindre hink med lock. 
Hemma på våran gård sålde vi både mjölk, kyckling och ägg till byssborna. Det var oftast kvinnorna som kom strosande eller cyklandes med hinken skrämlandes på styrstången framåt kvällskvisten precis när korna var färdigmjölkade. De flesta stannade en stund och bytte några ord med varandra för att sedan vända hemåt med fyllda mjölkhämtare. Hinken kallades allmänt för mjölkhämtare. När det var kallt ute rök det lite när mamma hällde över spenvarm mjölk i mjölkhämtarna. 
Vi var självförsörjande vad gällde potatis,morötter, lök, kålrötter, bär, ägg, kyckling, mjölk och periodvis även griskött och nötkött. Dessutom fiskade pappa hela året förutom under kallaste vintern. Vi åt både löja från älven, sik, aborre, gädda och säkerligen även en och annan lake.
Mamma bakade både matbröd och fikabröd men jag minns att jag en gång efter ihärdigt gnällande fick pengar för att åka och köpa en limpa på Englunds kafé. 
Jag är otroligt glad över att haft lyckan att växa upp i en annan tid med helt andra villkor än idag. 
 
 
Oj glömde att berätta att vi fick lördagsgodis även på den tiden. Ett paket Friska Fläktar var vanligt förekommande. Tillverkningen har återupptagits så de finns numera att köpa åtminstone på marknader. Köpte fyra askar förra helgen med tanken att barnbarnen skulle få ett var men det slutade med att jag själv åt upp alltihop. 
 
 
För att återgå till inläggets inledning så blev det sopor även förr i tiden. Papper av olika slag brändes. Vi hade en slaskhink under diskbänken där potatisskal, matrester och dylikt samlades. Sommartid fick grisen äta det och vintertid slängdes det på slaskhögen vilket tyvärr drog till sig råttor ... 
 

Ge och få

 
När jag var barn samlade jag på bokmärken. Det gjorde de flesta flickor och på rasterna bytte vi med varandra. Vissa populära motiv kunde vid bytet kosta två bokmärken. Mina favoritbokmärken var bland annat gulliga babisar, blommor och djur. Extra fina var glitterbokmärkena. Svanar var också ett populärt motiv och aldrig trodde jag då att det långt senare skulle finnas svanar även här uppe hos oss.
 
 
 
 
 
 
Efter bokmärkesåren samlade vi på filmstjärnekort och bytte sinsemellan. Elviskort var poppis. Mitt tredje skolår började med att jag låg hemma i lunginflammation och när jag kom tillbaka till skolan hade alla de andra flickorna tjocka buntar med filmstjärnekort. Mamma åkte till kiosken och köpte en förpackning. Först förstod jag inte riktigt vad bytandet gick ut på mer än att vissa  filmstjärnor var snyggare än andra. Mina Elviskort rök direkt och i gengäld fick jag många Tommy Steele som var näst intill omöjliga att bli av med. Som jag minns det bytte man inte kort med vem som helst. En del flickor var mer påstridiga i bytandet och de aktade jag mig för. Har ett minne av att jag och mina kompisar raskt samlade ihop våra kort och avslutade bytandet när de tuffa flickorna närmade sig. 
 
 
 

Gråt på pränt

 
 
Jag gråter aldrig för att få medömkan eller för att få makt, tror inte att jag någonsin har gjort det. Det är under min värdighet. Minns en episod som präglat mig starkt från mitt första skolår då jag och några andra flickor bestraffades med att stå längst fram vid svarta tavlan med ryggen mot våra skolkamrater. Alltså en typ av skamvrå. Några grät så att det bildades blöta ränder på tavlan. Jag grät inte utan stod där riktigt jäkla förbannad på fröken över det urdumma straffet  bara för att vi hämtade en liten boll som råkade studsa iväg och landa mellan två vedtravar, visserligen förbjudet område, men vi gjorde det med försiktighet. Situationen är fortfarande efter sextio år glasklar.
 
Många tårar har däremot fällts och fälls i perioder av sorg och saknad. Numera rinner min sorg, saknad och besvikelse oftast ner i fingrarna som skriver så att tangenterna smattrar som kulspruteeldar eller eftertänksamt och lungt som ett stilla sommarregn. Några texter hamnar här i bloggen, några i byrålådan eller någonstans i min självbiografi. Självbiografi låter pretentiöst men mitt liv kan knappast vara mindre värt eller vad som helst än någon annans liv. Alla har vi olika livsöden. Jag har visserligen inte gjort spännande resor ut i världen men däremot många andra resor som varit nog så strapatsrika. 
 
Apropå min självbiografi så är det mest lyckliga minnen som sattes på pränt men när det svåra skrevs krävdes det en stor frottéhandduk för att torka tårar och snor. Precis som i de flesta släkter finns det även i min en mörk skogsdunge där trollen gömmer sig för solen.
Jag skrev som besatt under ett års tid och fick under en tid lektörshjälp av en erfaren författare. Han pushade mig att våga skriva från hjärtat utan censur och utan att tänka på hur mina läsare ska reagera. En del kommer att bli förbannade och anklaga dig för osanningar, men det är sådant man får ta som författare, sa han. Och faktiskt, idag bryr jag mig inte ens om vad andra tycker. 
 

Eget skryt

Eget skryt lär lukta illa men det struntar jag i för igår var jag superduktig. Klippte gräsmattan klart med uppsamlare vilket är rejält tungt eftersom gräset hade fått bli alldeles för långt. Det blev tio fullproppade säckar. Helt otroligt mycket. Nu har jag bara kvar att såga ner tre rönnar med en massa stammar i varje. Tror att jag fixar det själv den här gången. Har både elmotorsåg och lång sladd. Sedan är min tomt redo för vinter. Funderar på att rigga utejulgranen så är den också redo när dess tid kommer.
 
Som final gick syrran och jag en entimmespromenad i längs ävlen och njöt av en underbart vacker solnedgång som speglade sig i spegelblankt vatten. Framför oss var himlen rosalila och bakom oss guldfärgat. Och allt speglade sig i älvens spegelblanka vatten. Magiskt. 
 
Gräsmattorna är ännu vita av frost och på solsidan har termometern precis orkat till plussidan. Det är bara att inse vad som står för dörren. I går morse var ytskiktet på marken fruset. Att finna sig i omständigheterna är banne mig inte lätt när det gäller mörker och kyla, men jag gör det, om än motvilligt. Har två vinterprojekt, det ena är att göra en fotobok över de två senaste årens digitala fotoskörd och det andra är att lägga till bilder i ett skrivprojekt som jag började med vid millenieskiftet och som får anses färdigställt, åtminstone del ett.
 
 
 
 

Frostig

Nästan över
 
I morse var gräsmattorna vita. Gick som vanligt ut med katterna, eller katten eftersom Ida inte ville komma ut. Hon är en lite frusen av sig och burrar fort upp sig när det blåser lite frisk nordan som det gjorde idag.
Solen kom och frosten försvann och då var det dags att greppa lövkrattan. Grannfrun och jag har krattat tillsammans och det gick som en dans. Hips vips hade vi krattat ihop tolv hårdpackade säckar modell större och dessutom kört iväg alltihop till skogskomposten. Vi har också hunnit fika gott och surra med trevliga grannar. plus många välgörande skratt. Känner mig jättenöjd. 
Efter löveriet drog jag igång gräsklipparen men gav upp halvvägs då jag huttrade av kyla och blodsockret störtdök. Gör istället klart i morgon, rengör gräsklipparen som därefter får byta plats med snöslungan.  I morse tänkte jag liksom att kom då vinter så att den blir bortgjord. Nu är det mörkt ute och termometern kryper mot nollstrecket. Lär bli en kall natt. Kanske åker jag ut i mörkret och spanar efter norrsken. 
 

En bullerbyidyll förutom ...

 

 

Vi som är födda i mitten av 1900-talet har levt i en helt annan tid då till exempel inte alla familjer hade telefon, kylskåp, bil eller ens toalett och badrum inomhus. I min familj fick vi den tidens alla moderniteter i samband med att pappa byggde ett nytt hus 1956, alltså när jag var sju år gammal. Dessförinnan bodde vi på övervåningen i pappas barndomshem. Det var en stor rödmålad norrbottensgård med rinnande kallvatten som enda modernitet samt en telefon gemensam med pappas syskon. På undervåningen bodde tre av pappas ogifta syskon, vilket inte var helt okomplicerat då en av farbröderna blev psykiskt instabil efter en tumöroperation i hjärnan. Operationen skedde långt innan mikrokirurgins tid.  Under många år styrde han alla på gården med sitt lynniga humör. Jag blev specialist på att avläsa dagens humör. Ibland var han på bra humör och vid ett sådant tillfälle fick jag en hundralapp vilket motsvarar drygt tusen kronor i dagens värde, alltså mycket pengar. En annan gång fick vi barn åka berg och dalbana genom att han körde bil snabbt efter en jättebackig skogsväg. Minns fortfarande fjärilarna magen. Sämre dagar blängde han ilsket eller anklagade någon annan vuxen på gården för något som bara fanns i hans eget huvud. Det var skrämmande och jag var ofta rädd för vad han skulle hitta på härnäst. Han anklagade aldrig just mig men däremot försökte jag hitta på roligheter för att muntra upp honom, naturligtvis utan framgång. Så småningom gifte han sig och byggde ett hus femtio meter bort. Han och hans fru, som tyvärr var elakheten personifierad, försökte skicka elaka budskap via mig till de andra hemma på gården. Jag minns fortfarande deras lismande inställsamhet när de försökte lura mig att framföra sina elakheter. Tack och lov var jag tillräckligt klok för att aldrig leverera deras budskap. Han fortsatte med sina anklagelser och hot även mot andra personer i byn. När jag kom upp i tonåren klippte jag kontakten definitivt. Det som fick min bägare att rinna över var att han anklagade pappa för att stulit några lådor ägg från hönseriet som de drev tillsammans men det råkade sig så att den aktuella natten när stölden skulle ha skett hade jag varit på IOGT-dans i Överkalix och kom promenerandes längs landsvägen frampå morgontimmarna i dis och dimma och såg till min förvåning min farbror komma från hönseriet dragandes på en kärra fylld med ägglådor. Jag har inget minne av att pappa använde min iakttagelse mot min farbror förmodligen av den enkla anledningen att han inte ville att vi barn skulle bli utsatta för trakasserier.

När jag fick barn några år senare fick jag en blombukett levererad till BB med avsändare; Okänd beundrare. Tyckte mig känna igen den spretiga handstilen som min farbrors. 

Min barndom var trots allt en enda lång bullerbyidyll förutom de tillfällena som min farbror förpestade tillvaron. Och jag skämdes dessutom något så oerhört för hans tokigheter. Psykiska tillkortakommanden var inget man pratade högt om på den tiden.

 

 

 

 

 

 

 


RSS 2.0