Mopedhelevetet

Jag håller på att bli galen på 16-års barnbarnet och hans moped. För det första har den kostat mig en förmögenhet och för det andra kan jag aldrig lita på att den håller den hastighetsbegränsing som en EU-moped ska göra. Det skruvas och byts delar i det oändliga både här hemma och i kompisars garage. Nu ska den säljas innan jag går i väggen och han har ställt till det så att han får vänta på körkortet. Ena dagen är kåporna silverfärgade, nästa dag är de blå eller helt avtagna. Jag har hotat att lägga ut den på Blocket för en struntsumma. Då bedyrar han att han kör så väldigt sakta och lagligt ...... ja den rör sig knappt fast den låter väldigt högt ...

Jag minns när mina tvillingbröder var i samma ålder på 60-talet. Det var modernt med långt hår och svarta långrockar. De såg ut som påskkärringar när de kom farandes på sina trimmade fartvidunder längs grusvägen utan hjälmar, håret stod rakt bakåt som en kvast och rockarna fladdrade. Jag minns att mamma och pappa var oroliga. De stod ofta och tittade ut genom fönstret bortåt vägen och väntade att de skulle komma hem. Så är mitt liv just nu. Visserligen använder jag mobiltelefonen flitigt så att jag vet var han håller hus, men oron finns där ändå hela tiden.

Just nu spelar min gosse musik på övervåningen så hela huset vibrerar av basen han köpt av en kompis. Det är trots allt mer uthärdligt än att inte veta var han är. Fast det är klart att framåt natten börjar mitt tålamod tryta. Trots allt är han en helt underbar ung man med ett stort och varmt ♥ och nu är veckopengen slut och bensintanken tom så det lär bli några lugna dagar framöver.

Nåja, jag var väl inte Guds bästa barn heller. En gång när jag och syrran var hos våran mormor åkte hon iväg till kyrkan och då passade jag på att åka iväg med några mopedkillar. Olyckligtvis missbedömde jag hur länge en gudstjänst varar så vi råkade möta mormor när självaste prästen skjutsade hem henne. Hon var inte glad, men det var min kära lillasyster som fick ta emot skäll eftersom hon höll sig hemma. Det har hon minsann inte glömt. Förlåt!




Offentlig dagbok

Tror att en blogg är ungefär som att skriva dagbok fast i bloggen är man inte lika privat som i en riktig gammeldags dagbok med hjärtlås och pytteliten nyckel. Jag minns att jag skrev det allra hemligaste på engelska ifall att mamma skulle få för sig att smygläsa. Min första dagbok i tioårsåldern började med att jag hade sett en ekorre och tonårsdagboken handlade enbart om frisyrer, kläder och massor av love you. Det var viktigast då. Idag är det barnbarnen som är viktigast. När jag tänker på vad jag ska skriva i bloggen så handlar i stort sett allt om dem. Men hur kul är det för andra att läsa om mina barnbarn, även om de alla är små underverk i min lilla värld.



Jag funderar en del på att sökra reda på drömprinsen men hitintills har jag bara kysst fel grodor. Men skam den som ger sig.
I går kväll hittade jag en flaska i äldsta barnbarnets sminkväska som jag tidigare testat som ansiktspuder men nu visade hon mig hur det ska användas. Man lyfter upp en hårslinga i taget och pudrar lite på hårstråna vid hårbotten, gnuggar lite och vips får man stadig höjd på frisyren. Håret liksom tovar ihop sig i hårbotten. Sedan är det bara att spraya rejält. Kan rekommenderas till tillfällen då man vill ha hållbar frisyr t.ex. när man ska på grodjakt. Inte konstigt att det kändes stramt som ansiktspuder.


Jag är tyvärr ingen duktig matmamma som står vid spisen med bubblande och doftande kastruller som får smaklökarna att svämma över. Nej, jag är ganska lat och måttligt intresserad av matlagning så idag när de små barnbarnen kom beställde vi kinamat som alla tycker om. Sedan lekte vi både kaffeservering, fotbollsträning och polis. När de ville att vi skulle springa ikapp i uppförsbacken var jag tvungen att ge upp. Ni förstår farmor har ont i knäna, sa jag, men då föreslog de snälla hjälpsamma små barnen att de håller mig handen.







Solsken och dramatik



Vilket härligt väder vi bjöds på idag. Solen gassade från molnfri himmel när jag vaknade vid halvtiotiden. Hade tänkt mig en skön slapp dag med lite ogräsrensning och lite senare en promenad bland salustånd och människor på Strandgatan i hopp om att träffa någon gammal bekant som man inte sett på länge. Så blev det inte. Istället kom order från barnbarnet att jag skulle köra till Boden för att hämta ett nytt bromsok till vespan för 500 kronor. Min bil saknar AC så det var kokhett och jag kände mig som en törstande kamel i en öde öken. Väl hemma igen har jag suttit på altanen och slappat i solen. Njutit av syrenernas doft och äppelträdet som blommar för första gången. Maskrosorna har verkligen frodats under de regninga dagarna men i morgon ska de kapas jäms med marken.

Äldsta barnbarnet, Evelina, kom nu i kväll men hon skulle ut på hotellet med sin kompis Kajsa så hon stannade bara medan hon fixade till sig. Ska eventuellt hämta henne i natt.

I kväll blev det dramatiskt när jag var ut och körde bil. När jag saktade farten för att svänga vällde det in illaluktande rök i bilkupén. Jag körde till vägkanten, greppade handväskan och kameran och hoppade ut. Bilen var insvept i ett rökmoln och jag väntade mig nästan att kunna fota en exploderande och brinnande bil, men insåg ganska snabbt att det inte var så farligt. Efter en stund vågade jag mig fram för att öppna motorhuven och då såg jag att det hade läckt ut en hel del olja som låg på packboxen och rök. Jag chansade och körde vidare och på hemvägen svängde jag förbi till min pojke som drog åt skruvar och tvättade bort oljan. Tur att jag har honom!

Äntligen semester!




Allt arbete som hopats sig på jobbet är avklarat och jag var milt sagt jättelättad att slippa umgås med de afrikanska kackerlackorna som gästar min arbetsplats. Förmodligen följde de med bananstocken som chefen tog hem till oss för någon månad sedan. Tanken var i alla fall god och bananerna var små och söta. På måndag kommer en saneringsfirma och utrotar kräken.

I eftermiddags såg jag fram emot att få korka vinet som väntar i kylskåpet, men så ringde telefonen och ett både besviket och ilsket barnbarn uppmanade mig att omedelbart hyra ett släp och komma och hämta honom och hans vespa där bromsoket lossnat och låst bakhjulet. Innan jag åkte iväg frågade jag Gud vad jag gjort för fel som måste hålla på med sånt här rackel hela livet. Jag väntar fortfarande på svar. Naturligtvis var släpen uthyrda och jag stod där med fem nyinköpta bandrullar och en stor godispåse. Det sistnämnda som tröst. Mitt kära barnbarn hade under tiden ordnat med släplån så det var bara att köra tillbaka och hämta det. Nåväl, vi fick på vespan och kom oss hem utan missöden. Vi vände till och med med släp och allt. Känner mig ganska stolt. Ok det var han som höll i ratten. Men jag satt i alla fall på förarplatsen.

Fem långa lediga veckor ligger framför mig. Så skönt det ska bli, med eller utan sol spelar inte så stor roll. Sova länge, länge länge länge länge. ZZZZZzzzzzZZZZzzzzZZZZzzzZzzZzZzZ

RSS 2.0