Kylig morgon

 
 
Vaknade i gryningen av otroligt störande pip från en av husets brandvarnare. Typiskt att det händer när man sover och knappt orkar ruska liv i sin gamla kropp. Kände inte alls för att balansera på en köksstol högst upp i trappan men hade tur att det var den i köket som behövde nytt batteri. Huset känns kyligt trots att luftvärmepumpen går på högvarv. Utetermometern visar 22 minusgrader och inomhus 17,3 brrrr inte konstigt att det känns kyligt. Himlen rodnar i öster och om någon timme lär den stora värmelampan på himlavalvet höja värmen utomhus åtminstone tio grader. 
Som de flesta dagar är även den här dagen ett oskrivet blad förutom de dagliga rutinerna. Jag börjar alltid med att ge katterna blötmat. Därefter njuter jag av några koppar kaffe med fötterna i högläge, sedan kollar jag dagstidningarna på nätet, facebook, instagram, hotmail och några bloggar som jag följt i flera år. Därefter diskar jag gårkvällens disk, rensar kattlådan, bär ut soporna och bäddar min säng. Och vips ligger en hel oskriven dag framför mig och bara väntar på att fyllas med innehåll vilket hitintills skett av sig själv. Jag behöver bara se mig omkring så finns det alltid något som behöver göras. Just i skrivande stund kommer jag på att jag har pillrat lös en massa små rosa knölar från fjolårets lyckoklöverblommor och de små knölarna behöver komma i jord för att förgylla ännu en blomsäsong. Det roliga med dem är också att det alltid blir flera krukor som jag kan ge bort till vänner och bekanta. Ja blomsäsongen hägrar och jag längtar något så oerhört. Tror inte att mina dahliaknölar klarat vinterförvaringen trots att jag gjort precis enligt instruktionerna. Ska i alla fall stoppa ner de skrynkliga och mjuka rotknölarna i jord så får jag se om det sker ett under. Årets tomatodling är igångsatt då jag skivade några gula körsbärstomater och stoppade ner i jord. Blir spännande att se om det fungerar lika bra som förra året. Bekymmer har jag däremot för äppelträdet som hade två helt kala förgreningar förra sommaren. Vore trist om jag måste kapa bort nästan halva kronan.

Lugn och ro

 
 
Det är en fröjd att vakna till fullt dagsljus fast morgonen är tidig. Det är också en ynnest att njuta av stillheten innan dagens ljud fyller tillvaron. Just nu dalar glesa snöflingor sakteliga utanför fönstret men det ser ändå ut som att solen kommer att tända diamantglittret på vita vidder även idag. Gårdagen var magiskt vacker. 
Idag ska jag försöka skotta bort snön framför dörren till växthuset så att jag kommer åt trädgårdsstolarna. Det är alldeles snart dags för att sitta ute i lä mot solväggen. Inte för att jag någonsin sitter stilla några längre stunder men jag njuter desto mer. 
 
 
 
 
 

Så gick ett år från min tid och kommer aldrig mer igen

 
 
Så var det återigen min födelsedag, faktiskt mitt sextioåttonde om jag räknat rätt. Jag föddes i Naisjärv i finrummet hemma hos mormor. Barnmorskan anlände med egen bil vilket var ovanligt på den tiden då ytterst få kvinnor hade körkort. Mina första veckor tillbringade mamma och jag hos mormor, min innerligt älskade mormor, men så fort vädret tillät åkte vi hem till pappa i Forsbyn där vi bodde på övervåningen i en röd norrbottensgård. Mycket vatten har flutit förbi under Forsbron och mina val här i livet har inte alltid varit de klokaste men jag har överlevt om än ibland med nöd och näppe. Har lärt mig en massa under resans gång både om mig själv och andra. Alla dessa sextioåtta år har svischat iväg och nu tycker jag att det svischar alldeles förfärligt snabbt. Känns ibland som att jag befinner mig i ett korsdrag.
 
Jag är jätteglad över att jag har skottat garagetaket för nu verkar det komma snö var och varannan dag. I morse slungade jag bort gårdagens snö. Snöslungan är verkligen en god hjälp även om den är rätt så tung att hantera men jag slipper i alla fall lyfta och kasta iväg snön med handkraft.
 
Idag begravdes min sista länk till den tidigare generationen och det känns sorgligt att jag inte hade ekonomisk möjlighet att delta. Jag har dock varit med i tanken. 
 
 
 
 
 

Paus i tillvaron

Den skrynkliga ballonkänslan har inte riktigt försvunnit så jag har tagit det rätt så lugnt idag. Följde med som sällskap på en tur österöver och när vi kom hem var det strömavbrott och kolsvart i hela kvarteret. Jag tände massor av ljus och stängde alla dörrar för att behålla varmen på mindre yta för att sedan lägga mig raklång på soffan i väntan på ljuset det välsignade. När man som jag är helt beroende av el för uppvärmningen får jag panik när strömmen försvinner och elementen kallnar. Tack och lov kom den välsignade strömmen tillbaka efter ungefär två timmar och jag återgick till läge lugn och ro. När man har katter måste man hårdbevaka öppna ljuslågor så att de små liven inte blir brännskadade. Min Emil har blivit så mysig. Om kvällen ligger han på sängen intill mig och spinner högt. När jag kliat honom lite slickar han på min hand som tack och sedan lägger han sin ena tass på min hand. Emil och jag gillar varandra, kanske för att vi är lite annars båda två.
Har sett ett avsnitt av Badhotellet och snart ska jag lyssna klart på ljudboken. I kväll orkar jag inte röja undan disk och alla ljuslyktor. Känner mig helt slut.

I flygande fart

Gårdagen bjöd på en taxiutryckning till flygplatsen. Tiden var knapp och jag körde som en skållad råtta långt över gällande hastighetsbegränsningar och med massor av snabba omkörningar vilket är något jag vanligtvis undviker. Vi kom fram i god tid och nu har unge herrn landat i betydligt skönare temperaturer än här hemma.
Hemresan skedde i lugnt tempo utan en enda omkörning. När jag kom hem kände jag mig ungefär som en skrynklig ballong där den mesta luften svikit ut. Duschade och försökte hitta igen mig själv.
 
Nu har jag sovit gott och vaknat med ljuset. Utomhus är det svinkallt, grått och alldeles tyst. Gissar att det blir en vacker soluppgång om en stund. Vad dagen ska bjuda på vet jag inte ännu men det finns gott om saker att ta tag i. Kanske kryper jag tillbaka under täcket och lyssnar på ljudboken I ekens tecken en stund innan dagen tar vid på allvar.
 
 
 

Grå söndag

 
 
Idag bjuds det på lite trist söndagsväder med fem minusgrader och en sol som förgäves försöker ta sig igenom molntäcket. Jag startade snöslungan redan efter tio i morse så nu är altanen i stort sett snöfri och redo för min solstol. Längtar något så enormt efter sol och värme. Hela min kropp och själ behöver bli smekt av varmt och behagligt ljus som en undergörande balsam för allt tråkigt och jobbigt som pågår både nära och ute i stora världen.
Mitt liv är inne i en fas av stort och enormt krävande engagemang för en viktig sak. Rädsla är den värsta fienden som kan få många att blunda men jag ska banne mig inte blunda utan göra allt som står i min makt. Jag kommer inte att visa någon som helst hänsyn oavsett vilka som visar sig vara inblandade. 
 
 

Middag hos kapten Svartskägg

 
 
Är så nöjd, för att inte säga lycklig, för att jag vaknar piggelin allt tidigare när morgonen gryr. Älskar stunden när det fortfarande är alldeles tyst i kvarteret och grannarnas rullgardiner är nedfällda. Katterna är liksom lite sega och trötta och morgonkaffet smakar extra gott. 
 
I gårkväll fick jag följa med Esko på en tur österut. Han skulle inspektera ett kök inför ett större matlagningsuppdrag. Därefter åkte vi över gränsen och åt god mat på restaurang Mustaparta (Svartskägg).
 
Isak Mustaparta var en fattig bonden som blev legendarisk, åtminstone i Tornedalen, när han för nästan 200 år sedan satte sig upp mot borgarna för att hjälpa bönderna. Borgarna ville begränsa böndernas handelsmöjligheter och hade förbjudit dem att bygga skepp. Men i hemlighet lyckades han bygga ett skepp och med det fraktade han tjära från Seskarö till Stockholm för att byta mot säd. 
 
Jag önskar att det idag skulle finnas massor av kvinnor och män som likt Mustaparta sätter sig upp mot dagens borgare som roffar åt sig och blir allt rikare medan vi andra blir allt fattigare. Det räcker inte med att de roffar åt sig med hjälp av kryphål i lagen, dessutom både stjäl, skurkas och kliar de varandra på ryggen i maktens korridorer. Det finns ingen heder och moral när maktens män och kvinnor vädrar lättstulna pengar och förmåner. Nej fy, jag känner verkligen avsky för etablissemanget.
 

Äldsta generationen

 
 
För en dryg vecka sedan dog min morbror, den siste som fanns kvar av den äldre generationen på mammas sida. Pappas var den siste på sin sida som lämnade jordelivet så där är det också ekande tomt sedan tio år tillbaka. Nu är det jag, mina syskon och kusiner som är den äldsta generationen. Det är vi som ska lämna in först hädanefter om ödet följer naturens lagar. 
Även om de som stått mitt hjärta allra närmast inte längre finns i livet finns de alla högst levande inom mig. De delar min glädje och sorg och bistår med råd i olika situationer. Konstigt, javisst men så är det. Deras bultande hjärtslag är mina hjärtslag. Det gäller bara att våga lyssna inåt för att höra. Visst har jag ibland låtit bli att lyssna och valt fel vägar här i livet men en sak har jag aldrig tummat på och det är ansvaret, det mest hedersamma uppdrag som finns, för mina nära och kära. Det har varit långt ifrån lätt men det har varit  flerfalt mödan värd även om jag själv ibland har hållit på att snubbla ner i gravens djup. Mitt pensionärsliv är definitivt ingen lekande lätt balansgång men det har samtidigt gett mig insikter i sådant som andra i min ålder inte har den blekaste aning om där de trampar på i sina ullstrumpor och förfasar sig över betydelselösa småsaker. 
 
 
 
 
 

Söndag i allsköns ro

 
Vaknade i sällskap av den uppgående solen som färgade himlen i öster sprakande röd. Min ena sängkompis har av eget val tillbringat natten ute i förrådet och kom till matskålen som skjuten ur en kanon när jag öppnade dörren. Utetermometern visar nästan femton minus så tövädret jag väntade på måste ha varit en önskedröm. Faktum är att jag har befunnit mig i drömmarnas värld en stor del av de senaste kvällarna i tevesoffan. Eftersom jag är en utpräglad hemmamänniska tar det rejält på krafterna att vara bortrest i flera dagar även om det är till mina allra käraste älsklingar. Egentligen borde jag inte ha bråttom hem då syrran och sonen dagligen ser till katterna och dammtussarna snällt ligger kvar till dess att jag är hemma igen. Jag måste bli bättre på att åka iväg oftare för att njuta av käraste sällskapet. Dock aldrig mer någon längre mörkerkörning för min del.
 
 Memoryproffset
 
 
 

Skön lördag

Somnade gott till ljudboken som så skickligt och spännande vävt in Sveriges historia under andra världskriget i en kvinnoskildring med kärlek, godhet och osjälviskt mod i kampen mot onda krafter. Vaknade tidigt och fortsatte lyssnandet medan jag skurade grytskåpet och packade in utrensade grytor och skålar som jag fått av barnbarnet. 
Ute faller glesa snöflingor och himlen är på väg att klarna. Jag och syrran har varit ut på en uppfriskande promenad i vinterlandskapet. Nere på älven var det gott om folk både till fots, på skoter och på skidor. Från grillplatserna steg rök och barnfamiljerna grillade korv. Att våren är i antågande är helt klart. Dagarna är ljusa i många timmar och i morgon lär det bli töväder. Den bästa tiden är nu och ett drygt halvår framöver. Snart kan jag återigen dricka morgonkaffet ute i solskenet på farstubron.
 
 

Full fart

Tillbringat roliga dagar hos barnbarnsbarnet och två barnbarn. När man är två år är det full fart hela tiden. Favoritsysslan är att duka fram låtsaskaffe och fika i lekrummet, därefter är det memory och en stunds barnfilm eller ett pussel på plattan. Badningen var jättekul fast jag blev genomblöt då den lilla busungen tyckte att det var roligast att rikta vattenstrålen från badleksaken mot mig. En blöt blus tar jag gärna när jag får höra lillgumman tjuta av skratt. Just nu är det annars mycket undersökande verkamhet i allt lämpligt och olämpligt plus mycket NEJ och MIN som gäller.  Jag är lyckligt lottad som har alla dessa fina i mitt liv.
 
 

Lite funktionshindrad

Det har blivit glest med blogginlägg på sistone eftersom jag har drabbats av typ inflammation eller något annat i musklerna runt bröstkorgen. Har haft liknande besvär tidigare medan jag fortfarande jobbade. I dag blev det akut, fick jätteont och problem med att hålla kroppen upprätt. Kändes ungefär som att ryggraden hade gått av och halkat snett bakom axlarna. Efter värktablett, värmedyna och Voltarensalva blev det lite bättre på ena sidan. Kanske beror det på stavgång eller också har jag suttit för mycket med skrivjobb. Kanske har jag varit för ivrig i snöskottningsbranschen. Nåja, det brukar ge sig så jag hoppas att det blir så även denna gång. Ska försöka ta paus från skrivandet och istället lyssna på böcker. Idag började jag med en bok av Elisabet Nemert som säkerligen är lika bra som alla hennes tidigare böcker. Den här heter Vargarnas tid och handlar om två människors kamp för det goda. Jag har varit en dålig bokslukare på sistone, däremot har jag löst otaliga korsord. Nu väntar en stund i tevesoffan innan det är dags för boken.

RSS 2.0