Vår!

Idag kom äntligen den efterlängtade värmen. Vaknade tidigt och drack morgonkaffet i bara nattsärken ute på bänken mot solväggen medan katterna lurade på surrande flugor och andra yrvakna småkryp. Öppnade garagedörrarna på vid gavel så att blomplantorna fick ett välbehövligt solbad. Ljuvligt skön morgon!
Mitt på dagen träffades "vi fyra" i resegänget och bokade nästa resa till huvudstaden under sommarmånaderna. Den här gången ska vi inte shoppa benen av oss, det blir mer fokus på andra upplevelser. Längtar!
Nu har syrran och jag promenerat varenda kväll i hela sju dagar och i kväll gick det betydligt lättare än igår. Kul! Fast det krävdes både Voltarensalva på höften och några Alvedon för att få fart på skrovet. Håller nu bara tummarna för att vi fortsätter. Vi har minsann inhandlat träningsdressar som en liten belöning för första veckans prestation.
Nu känns det att livet har återvänt och det är så himla skönt att äntligen vara fri att varje dag göra det jag helst vill så långt krafterna räcker.

Avtackad!

Nu är jag högtidligen avtackad för mina drygt trettio år i kommunens tjänst. Ceremonin gick av stapeln på Lilla Grand Hotell. Vi var många som valt att pensionera oss, och jag tänkte på hur sorgligt det är att all denna samlade kunskap inte förs vidare. Numera satsas inte pengar att gå dubbelt när någon ny ska börja. Och ser man helt krasst är sanningen tyvärr den att det inte finns något intresse för att ta del av de kunskaper och erfarenheter som de med många år i yrket besitter. Alla får börja om med att uppfinna hjulet. Slöseri.
Förr i tiden kunde vem som helst bli lärare och lära ut det statiska stoff som fanns i läroböckerna. Idag är det ännu lättare att bli lärare, men nu är det långt ifrån alla som klarar av uppgiften eftersom den blivit så mångfasetterad. Det som står i läroböckerna är färskvara och bara en plutt i havet. Nu behövs det väldigt mycket mer hjärta, intresse och skarp hjärna för att både förstå uppdraget och för att nå fram och pusha barnen i en snabbt föränderlig värld.
Rektorerna och skolchefen rabblade fina ord om just den personens förträfflighet och om ett tomrum som blir svårt att fylla ... och sedan fick vi en kristallvas med ingraverat kommunvapen. Visserligen vacker och stilren fast egentligen är det komiskt att det fortfarande delas ut vaser när vi alla 60+:are har skåpen fyllda av vaser och skålar.
En stor eloge för maten vi bjöds på. Glädjen över den goda maten smittade av sig på festhumöret och det blev en riktigt trevlig kväll i gamla kollegors sällskap.
Nu sitter jag i mitt "arbetsrum" i allsköns ro med schalen över axlarna. Himlen utanför mitt fönster har fått några blå luckor så jag hoppas på SOL för snösmältningens skull. Längtar efter att greppa krattan ...

Urladdning och uppladdning

Idag var en dag med bottenkänning och total energibrist. Började dagen fastande med att lämna blodprover på vårdcentralen. Olustigt eftersom jag hatar att besöka sjukvårdsinrättningar. Därefter hem och hällde i mig flera koppar efterlängtat kaffe. Sedan satt jag på kökssoffan som en orkeslös zombi medan jag tänkte på nattens dröm där jag skulle i fängelse. Varför vet jag inte, och ingen berättade det heller, men en person pekade på mig och sa att hon trodde att jag nog hade fått en stroke. Jag var inte speciellt orolig utan tänkte att då kan jag skriva klart boken om mina erfarenheter av kampen med skolan och socialtjänsten. Kan inte riktigt klura ut symboliken, men på något sätt känns det som att jag laddar för skrivande och det är faktiskt lite av att stänga in sig och utestänga mycket av det som pågår runt omkring.

Klockan tickade iväg och så småningom lyckades jag hasa mig ut i förrådet där det rådde ett stort kaos. Helt plötsligt upptäckte jag att energin fanns där igen. Såg nya möjligheter. Placerade om och fick fria ytor och rensade ut saker till en låda för framtida loppis. Försökte göra mig kall och mota bort nostalgiska känslor.
Likt de senaste dagarna tog syrran och jag en välbehövlig kvällspromenad längs strandpromenaden. Skönt och energiframkallande.

Måndag

Kors i taket för att syrran lyckades dra ut mig på promenad ännu en dag. Solen kom lagom till dagens promenad och vi njöt, skattade och pratade medan vi staplade fram så gott våra värkande lemmar förmådde. Jag är otroligt trött på att begränsas av värk, speciellt värkande fotleder. Värk suger.
Har för övrigt varit osedvanligt aktiv idag. Började dagen med några jobbtimmar på mitt gamla jobb och det är alltid bara trevligt. Hemma igen monterade jag ner en väl fastspikad smutsgrå internetkabel som slingrat sig från köket till datorn. Det fasta abonnemangens tid är över för min del. Aldrig mer bunden till något med uppsägningstid. Frihet är stort.

Väntans tider

Vädret verkar ha hakat upp sig och nu ser det inte bättre ut än att vi kommer att ha snö långt in i maj månad. Trist. Jag brinner av lust att kratta gräs och grus, städa, putsa fönster och så småningom när allt torkat upp tillräckligt skrapa flagnad målarfärg inför ommålning. Sommaren har massor av jobb i beredskap. Vissa husdetaljer behöver ses om av fackmän och det kostar många slantar som jag inte har.
Blomplantorna i garaget växer sakta men säkert, kanske är dom lite taniga på grund av ljusbrist. Har fått nya lysrörsarmaturer men inte lyckats få upp dem till taket.
För närvarande är det  mycket drömmar och planerande i mitt liv och alldeles för lite verkstad. Dock lyckades jag skruva ihop en ny tevebänk i morse. Alltid en början.

17 april

Tänker tillbaka fyrtioett år till den dag då mitt yngsta barn föddes. Ofattbart så fort tiden rullar iväg. Häromdagen frågade jag barnbarnet om hon hade tips på en bra present och det hade hon såklart - nya strumpor. Just den morgonen hade hon sett att pappa hade ett stort hål under den ena strumpan. Ett bra tips kan jag väl tycka.
I kväll blir det kalas, men före det ska min bil skrudas om till sommardäck. Nu får det banne mig vara slutsnöat.
Vännen, som snart har gjort sin årsarbetstid, kom hit igår och är nu ledig en vecka. Snart är vi lediga båda två. Härligt! Ska bli kul att göra trädgårdsjobben tillsammans istället för i ensam. I och för sig har jag aldrig lidit av ensamhet, faktiskt tvärtom. Jag trivs oförskämt bra i mitt i eget sällskap, fast det är klart det är trevligare om man är två som lyfter en tung sak än att ta ut sig så pass att man druttar på ändan av ren utmattning. Sedan är det alltid ett plus att två personer ser fler möjligheter än en person. Och det roliga blir ännu roligare när man kan dela det med någon.
Plantaget i garaget växer sakta och bladlössen verkar i stunden borta. Nästa projekt blir att köpa brädor och snickra ihop kragar odling av sallad, dill, potatis, jordgubbar och kanske experimentera med något nytt. Projekt två blir att fixa växthuset som fått sig några törnar när stormen ven som värst på senhösten.

Tristväder

Den här helgen har verkligen bjudit på ett gråtrist väder som lätt släcker de mest bejakande livsandarna. Själv har jag precis överlevt trots två decimeter blötsnö. Passade på att förgylla tillvaron genom att besöka min yngste bror hela två gånger. Idag tillsammans med syrran och hennes gubbe.
I kväll precis innan solnedgång skingrades molnen och nu håller jag tummarna för att det blir klart väder i morgon. Vid jultid började jag käka D-vitaminer och vips försvann de torra kliande fläckarna på min kropp. För några veckor sedan var vitaminburken tom och jag bestämde att kroppen själv får bilda D-vitamin från solljuset. Nä, det har inte alls funkat för nu ser jag ut som om katten använt mig som klösbräda.
I eftermiddags kom sonen med familj plus en vissen hund som kom direkt från veterinären. Hunden hade olyckligtvis råkat hitta ett paket Panodil och förmodligen fått i sig några tabletter. Hon fick kräkmedel, kol och allehanda medikament för att inte få skador.
Vi människor åt älg och hasselbackare plus glass och hallon till efterrätt. Gott tack vare att vännen delat med sig av ett kockknep.

Lördag

Vackervädret försvann lika hastigt som det kom, och i morse valde jag att ligga kvar i sängen med sällskap av ljudboken Öster om Heden av Viveca Lärn. Tyvärr somnade jag om precis under en utflykt till masaibyn i mörkaste Afrika. Trots att jag råkade slumra till anser jag att den är riktigt hörvärd.
Vid lunchtid knackade det på dörren och jag fick kaffesällskap. Därefter åkte jag iväg till brorsan i hembyn, men tog först en sväng förbi GK:s för att se om de hade något frestande. Självklart fanns det en hel del, men jag åkte därifrån med blompinnar till luktärterna och plasthandskar. Det senare, alltså plasthandskar av engångsmodell, har en strykande åtgång i mitt hus. De är bland annat superbra till den dagliga rengöringen av kattlådan.
Nu väntar ryggläge framför teven och sedan fortsätter besöket i masaibyn.

Vårväder!

Solen har gassat från en klarblå himmel och jag har grävt geggiga fåror till smältvattnet. Fåglar har kvittrat och vattnet porlat, precis som det ska när det äntligen är vår. En liten plätt har äntligen blivit torr på altanen så nu ska det dit en solstol så att jag kan sitta med näsan mot solen. Jippi! Okey, solning är inte min starka sida, brukar inskränka sig till högst fem minuter innan jag bara måste gå iväg och göra något.
Planteriet i garaget växer sakta men säkert och idag skolade jag om klängväxterna som behövde klätterstöd. Håller nu tummarna för att bladlössen är borta. Längtar till det är varmt nog för att öppna garagedörrarn och låta plantorna tanka välgörande energi från morgonsolen.



Emil och barnbarnen



Sommardrömmar

Som vanligt när snön ska väck öppnar sig himlens portar och ännu mer objuden snö har fräckheten att falla. Idag kände jag en desperat törst efter sol och värme och fick riktigt besinna mig för att inse att det nu bara gäller att orka några veckor till så är tomten snöfri och krattandet kan börja. Som jag längtar!
I mitt huvud trängs många sköna sommardrömmar. Blommor, buskar, träd, färger, former, höjder, överraskningar plus en hel del roligt jobb och för första gången kan jag planera dagarna precis som jag vill. Underbar lyx!
Säkert behövs minst femtio jordsäckar som ska lyftas ett antal gånger innan jorden är den ska vara, men det är också ett kärt jobb. Ska bara se till att däcket i skottkärran är välpumpat det här året - i motsats till tidigare år, så går det tyngsta förflyttandet som en dans.
Garaget är välfyllt med små blomplantor och även några stora uppstammade solanum som överlevt flera säsonger. En av de stora har varit lite risig och tyvärr berodde det på bladlöss som kurat i jorden över vintern. De små gröna snabbfotade rackarna överlevde såpvattenattacken så nu har jag sprutat med dödskallemärkt medel och hoppas att det räcker med en gång.
Mina trädgårdsdrömmar är inga jätteprojekt, utan handlar mer om glädjefyllt småpyssel i allsköns sinnlig ro och njutning. Har till exempel satsat på några sorter som ska locka till sig fjärilar.

Helsingfors - världens designhuvudstad 2012

Sent i gårkväll kom vi hem till katterna efter en påskresa med propellerplan till Finlands huvudstad. Staden har förändrats sedan jag var där för 20 år sedan, eller också ser jag andra saker numera. Överraskande var att det formligen myllrade av turister från de asiatiska länderna. De gamla krusidulliga husfasaderna från början av 1800-talet är prydligt upprustade och finsk design när den är som bäst ser man bland annat i någon av Marimekkos många affärer. Tyvärr i en prisklass som inte passar min börs.

Domkyrkan som står på en höjd är oemotståndligt vacker där den reser sig vit och grann med guldstjärnebeströdda kupoler.
Vi har unnat oss gott fika på några av stadens innekaféer. Häftigast var Karl Fazers kafé som hade ett enormt sortiment av både bakelser, smörgåsar, godis plus vackra Fabergepåskägg.

Glad Påsk!

För länge sedan, när jag var barn, drev min pappa ett hönseri med runt tvåtusen värphöns. Varje vår kläcktes kycklingar. Gula oemotståndligt söta dunbollar. Äggkläcklingsapparaten såg ut som en garderobsvägg med massor av dörrar med infällda luftfuktighetsmätare och värmemätare. Inuti var det massor av hyllor där äggen låg utplacerade. Det var en spännande upplevelse när pappa hämtade mig och syrran så att vi fick komma och se de första som hade hackat sig ut ur skalet. Efter någon dag var brickorna fyllda med gula pipande dunbollar och då flyttades de till burar i rum intill som var ångande varmt och skönt.

De flesta tuppkycklingarna sorterades bort och gick en för tidig död till mötes och det väckte alltid sorg i mitt barnahjärta. Kycklingarna växte snabbt och de gula dunen ersattes av vita vingpennor. Då var de inte längre lika oemotståndligt söta. När sommaren kom flyttades de till hagar nedanför vårt hem alldeles intill älvkanten. Frampå höstkanten var de stora nog att börja värpa ägg. De första äggen var små blanka miniatyrägg. Varje sommar dök det upp cirklande rovfåglar som ibland lyckades slå klorna i en höna innan den vettskrämd hann gömma sig i nattskyddet. Det hände också att några gråhundar uppifrån byn gjorde räder och en gång bet de ihjäl nästan alla ungtuppar som var sparade för avel. Som jag hatade dessa hundar som dessutom var folkilskna.

En vår fick pappa i uppdrag att kläcka fram ett antal gåsägg. Några av gässen var lite klena så uppdragsgivaren ville inte ha dem och då fick jag och syrran en gås var. Pappa gjorde en hage med bur mitt på gården och vi pysslade om våra gäss som förmodligen såg oss som gåsmammor och följde efter oss i tid och otid. En dag kom de elaka gråhundarna springandes och närmade sig gläfsande våra gässlingar. Jag tog en piassavakvast och slog mot hundarna allt vad jag förmådde och under tiden lyckades syrran mota in gässen i farstun hos våran faster och farbror. Gässen lämnade i sin förskräckelse stora pladuskor på fasters matta. Jag minns fortfarande hur mitt hjärta klappade så hårt att det gjorde ont. Gässen växte sig stora och hade som favoritsysselsättning att anfalla våra tvillingbröder som då var i treårsåldern. Hösten kom och en solig dag tog jag min gås och rodde ut en bit i älven. Där hoppade vi i och simmade runt en stund. Några dagar senare hade jag lunginflammation. Tiden gick, det blev kyligare och gässen fick flytta in i stallet. En dag när jag kom hem från skolan doftade det gott från köket. Jag lyfte på locket till stekgrytan och där låg något mycket större än en höna. Det var min gås. Jag blev alldeles galen, skrek och domderade och det slutade med att mamma bar ner grytan i matkällaren.

 


Den största lyckan

Vissa dagar ser jag Sverige som en lappad och medfaren båt som navigerat in i en grund vik och fått så kraftig slagsida att det inte ens lönar sig att göra någon räddningsinsats. De farbara gemensamägda vattnen har samlats i privata dammanläggningar av girighetens överhet.

Girighet och egoism är en livsfarlig kombination som allt som oftast går hand i hand. Båda är egenskaper som ingår i allvarliga personlighetsstörningar enligt vedertagna diagnoskriterier.
Om vi vill ha ett Sverige där vi kan leva i en trygg tillvaro måste alla, och då menar jag alla, även våra flyktingar, få möjlighet till ett bra liv. Det är bara att höja blicken och se vad som händer i länder där några få äger allt och de flesta ingenting. Ingen kan inbilla mig att det går att bortse från att pengar är makt även om vi lever i en demokrati. Tänker på  miljarderna som bankvärldens överhet roffar åt sig. Eller på de privata alternativen inom skola, vård och omsorg som roffar åt sig ytterligare miljarder av skattemedel. Alla dessa miljarder skulle kunna göra skillnad för väldigt många människor.
Jag vill inte ha en tillvaro med larm och betongmur runt min tomt plus vaktbolag som patrullerar dag och natt i mitt bostadsområde. Jag vill gå ut på promenad utan att ständigt vara rädd för att bli rånad. Den dagen kommer när det inte hjälper att sitta och fisa på en hög pengar i sitt kassavalv och försöka att känna sig lycklig. Att kunna leva ett bra liv med ett starkt skyddsnät är lycka och lyckliga människor skadar inte andra. Den största lyckan är att kunna dela med sig och glädja andra.
I min egen kommun händer det konstiga saker minsann och det är för övrigt ingenting nytt. Jag har varit med länge och har en hyfsat verklighetstrogen bild av hur samhället, främst skolan, sviker sina svagaste. Jag fattar inte att människor väljer att bortse från det faktum att tidiga insatser för barn ökar möjligheterna för att kunna försörja sig själv och sin framtida familj och samtidigt kunna bidra till att vårt lands utveckling.
Jag känner åtminstone en person som inte vill delta i skapandet av välfärd för alla. Den personen tycker inte att vi har råd att ge alla barn den hjälp de behöver för att klara skolan. Tyvärr finns det även skolpolitiker som delar den åsikten.
Vetenskapen har nyligen larmat om att antalet demenser kommer att öka katastrofalt och det kommer att kosta mer än vi någonsin anar samtidigt som socialstyrelsen skärper tonen mot kommunerna att följa lagen och ha bemanning utifrån de gamlas individuella behov. Det kostar. Och utöver detta kräver undersköterskorna inom äldreomsorgen - med all rätt - att få värdiga arbetsförhållanden genom att slippa de delade turerna. Det finns ingen anledning till att äldrevårdens personal ensamma ska ta samhällsansvaret för äldreomsorgens kostnader. Det kostar.
Men det är ingenting emot vad det kommer att kosta när samhällets skyddsnät hänger i trasor. Då måste vi bygga massor av fängelser och ha en uppsjö av poliser och domstolar. Det kommer att kosta och det leder inte till något positivt.

Soligt töväder önskas

Tycker att det är trist att snösmältningen går så himla sakta. De senaste dagarna har det knappt varit plusgrader ens mitt på dagen. Jag längtar efter att få börja kratta runt tomtkanterna och husgrunden och att få se de små himlablåa vårstjärnorna titta upp. Mina små blomplantor ute i garaget har det lite väl kyligt och växer oroväckande sakta, men jag vill inte höja värmen av ekonomiska skäl.
Inomhus har jag börjat göra vår och vardagsrummet känns riktigt somrigt med de nya kuddarna och de tunna skira gardinerna som släpper in ljuset så fint.
Nu längtar jag bara till dess att snön smälter lite mer på altanen så att det går att trycka dit några sittplatser. Snön jag skottade ner från taket är kompakt och hård som is och nästan omöjlig att forcera med min snöspade.

Kalashelg

I min familj är första halvåret är väldigt födelsedagstätt och just nu är det en bemärkelsedag per vecka. I fredags firade vi 20-åringen. Tårtan, dekorerad med hönor och en goldenvalp var specialdesignad av hans kreativa och djurälskande småsystrar. Smarrigt god dessutom.
Åren går och vi med dem. Nu när jag är pensionär känns det som att dagarna går ännu fortare än förut, men det är väl som det sägs att tiden går fort när man har roligt.

RSS 2.0