Lugn advent

Fick fikabesök av sonens familj plus några extra klasskompisar. Flickorna var bleka och stillsamma. Säkert många sorgens tankar och funderingar om sin klasskompis som igår förlorade kampen mot cancern. Bra att flickorna är tillsammans förmodligen i den svåraste stund de haft hittills i sitt unga liv. Barn ska inte dö. Det är så förbannat orättvist. 
 
Har lite ont i ena knäet efter gårdagens fall fast inte värre än det har gått att kliva och smågreja. I kväll förberedde jag en bit vägg där ett element suttit. I morgonbitti ska en vävbit limmas dit och framåt kvällen ska alla väggar målas. Sedan är det bara dörr och fönsterfoder kvar så är hallen fixad och klar. Nä förresten trappan till övervåningen är kvar men den får nog vänta till efter helgerna.
 
I morse var jag ute med katterna en lång stund. Härligt med ljus och frisk luft men redan vid ettiden började det skymma. Hemska värld denna mörkertid. Gäller att ha livlinor som räcker till ljusets återkomst. Julskyltningen nere på stan lockar inte längre. 

Glädje och sorg

Efter gårkvällens volontärjobb på flyktingboendet tog orken liksom slut. Inte för att det var jobbigt där utan faktiskt väldigt trevligt. Det har varit mycket den senaste tiden. Med stor ansträngning och god min skjutsade jag min huvudman på ett ärende i morse. Därefter kom Esko med jättegod tomtegröt, russinsås och julskinka. Sedan slocknade jag under yllefilten. Sov en dryg timme och steg sedan upp och målade halltaket klart. Pilligt att måla paneltak med glipor och skarvar. Började med att missa de två nedersta trappstegen i trappstolen när jag var på väg ner. Ramlade på den bättre höften och slog i ena knäet men färgburken och penseln höll jag högt så att inte en endaste droppe spilldes. I fallet hann jag tänka på hur jag skulle få färdigmålat om det blev något benbrott. Nåja det gick ju bra trots allt.
Nu är allt täckpapper bortplockat och ordningen återställd. Hallen har blivit så ljus. Nöjd är ett milt uttryck. Till och med katten Emil har suttit mitt på hallgolvet och tittat upp mot taket. Han verkade också uppskatta förändringen om jag tolkade svansföringen rätt. I morgon ska jag åka och köpa mer färg och rolla väggarna vita och fina. 
 
I kväll tänker jag på mitt barnbarn vars klasskompis och nära vän förlorade kampen mot cancer. Livet är orättvist. Barn ska inte dö. Tänker på hennes förtvivlade familj. Himlen gråter. Minns fortfarande kristallklart hur svårt och obegripligt det var när min klasskompis blev överkörd av en lastbil en morgon när han stod och väntade på skolbussen. Några år tidigare hade hans syster dött hemma på våran gård efter en otäck olycka. Det var år med mycket sorg, skuld och många obesvarade frågor. Jag tror att det var då som jag gav upp tron på att det finns en högre makt. Det finns ingen rättvisa.

Stormigt värre

Just nu stormar det för fullt. Soptunnan flög iväg med ett brak och regn och snöblask slår mot rutan. Konstigt väder till första advent. Ingenting är sig längre likt.
Idag har måleriet fortsatt och nu är det bara en dryg timmes jobb kvar så är taket helt klart. Ljust och fint blir det. I morgon väntar mammografi och volontärjobb men ska försöka hinna måla klart. Sedan är det bara väggarna, golvlister, dörrfoder och fönsterkarmen som ska få färg på sig. Målet är att göra klart under helgen. Ska bli kul att styla sedan när allt är klart. Trappan till övervåningen ska också bli vit och ny matta ska klistras på trappstegen men det blir etapp två när armarna återhämtat sig.
 

Trolleri

Nä sprutmålning av tak var inte trolleri á lätt och snabbt som jag hade förväntat mig. Att stå på stege och samtidigt röra armen väldigt sakta för att få jämt resultat, och då menar jag väldigt sakta, ger snabbt mjölksyra i armarna. Trots allt målade jag precis allt trä innan jag avslutade och rengjorde sprutan. Har sedan sovit en medvetslös sömn och vaknade först halv elva. Högerarmen och axeln är inte riktigt med idag. Kunde knappt lyfta kaffekoppen till munnen. Nåja det går över när jag snart fortsätter med täckfärgen. Ska ge sprutan en chans till men om det är lika jobbigt med täckfärgen övergår jag till roller och pensel. Vitt och fint blir det så det är mödan värt. Taket känns redan en meter högre. Ska bli roligt att förändra möbleringen när allt är klart.
Färgsprutan kommer jag nog att använda till att måla om mindre saker som stolar och dörrar. Nästa etapp i måleriet blir sex innerdörrar.

Vintersol

Äntligen fick vi en kort glimt av vintersol från nästan molnfri himmel. Skyndade ut med katterna som dock inte var lika exalterade som sin matte. De ville snabbt in igen medan jag stannade ute och surrade med en av grannarna tills kinderna glödde röda av snålblåsten. 
Har glömt att ta mina mediciner en dag eller två och det märks i knoppen och kroppen. Känner mig seg och obekväm i största allmänhet. Nåja det rättar väl snart till sig om någon timme.
Flera projekt står på tur. Först sprutmålningen och mellan varven ska jag försöka skriva lite text till fotona i barnbarnens fotoalbum. Passande vintergöra en stund då och då. På ett sätt är det bra att jag inte skrivit text i de senaste albumen då jag inser att en del foton behöver plockas bort då de är kaka på kaka eller har för dålig kvalitet. 
Den senaste veckan har jag rantat omkring varendaste dag så nu ska jag hålla mig hemmavid och få gjort det som ska göras. Konstigt att tiden känns knapp fast man är pensionär och äger all sin tid. 
 
 
 

Blää

Även idag blev det en trevlig utflykt med god vän och nu i kväll är jag slak som en blöt skurtrasa. Ögonen svider och hjärnan dunkar. Sjukt trött. Fattar inte varför för jag har minsann inte ansträngt mig mer än vanligt. Termometern ligger runt tio minus och luftvärmepumpen dundrar hejvilt bakom knuten. I köksfönstret sprider den nya adventsstaken sitt milda sken och diskbänken är överfull av disk. Själv har jag legat raklång i tevesoffan och ätit för mycket godis så nu har jag herr Ågren knackandes på axeln. Nä i kväll är min bästa kväll. Snart börjar dock Downton Abbey och då kanske jag glömmer min usla form och livsas till.

Fredagsresa

I mörkret intill mig strålar den nyinköpta adventsstaken som jag tänt en vecka för tidigt. Jag brukar ta fram adventeriet helgen före advent för att göra mörkret lite mer uthärdligt. 
Idag fick jag följa med på en luleåresa för att köpa färgsprutan. Barnbarnet glömde så klart att ta med deras som jag skulle få låna. Nu har jag en egen och det är nog bäst. Ska bli spännande att se hur bra sprutan fungerar. Första objekt blir hallens tak och väggar. Pö om pö ska alla furutak och innerdörrar bli vita och fina. Är så less på all gulnad furu som liksom får det att kännas lågt i tak. Det blev jättestor skillnad i köket när jag hade målat taket och tapetserat väggarna. Luft och rymd på en gång. Största jobbet med sprutmålning är nog att täcka in allt med plast så att inte hela huset blir fullt av färgdamm. I morgon ska jag börja tömma, rengöra och täcka. 
 

Extratid

 
Att agera väckarklocka innebär några pigga extratimmar. Igår var huset städat i arla morgonstund och i morse tog jag ut sista bullplåten strax före åtta. Helt otroligt vad man hinner göra på de tre timmar då jag normalt ligger och snarkar. 
Regnet har upphört och himlen verkar hög. Snön har regnat bort. En bergvärmeborrfirma för oljud hos grannen nedanför, i övrigt är det alldeles lugnt och stilla.  Kanske blir det en tur till julgransskogen senare idag. 

Plaskebyväder

När klockan var åtta i morse hade jag druckit morgonkaffet, dammsugit och skurat golven på nedervåningen. Sedan bar det iväg till Coop för matinköp. Det blöta vädret inbjöd till att koka köttsoppa från grunden. Vanligtvis brukar jag köpa Bong´s plåtburk och nöja mig med den soppan men nu har jag hemlagad redo för att ätas. Det doftar gott av rotsaker och kryddpeppar. Hoppas att mitt barnbarn gillar den när han kommer förbi efter jobbet.
Mitt huvud dunkar och orken sviktar. Saknar utevistelse och småpyssel. Lite trist att trampa på inomhus. Så fort vädret blir torrare ska en julgran hämtas från ett granmarker i närheten. I går köpte jag en ny adventsstake till köksfönstret. Den gamla är 41 år gammal, alltså jämgammal med huset. Staken har alltid varit lite sned men i fjol var det glappkontakt i ett ljus så nu ska den pensioneras.
I kväll kommer en färgspruta till mig så i morgon ska hallen tömmas, rengöras och inplastas inför takmåleriet. Mest jobb blir det i ett senare skede med trappan som också ska målas och få ny matta på stegen. Kommer att bli så fint. Om jag har ork så kanske jag fortsätter med mitt sovrum som verkligen behöver en renovering. Takfärgen är dyr och det finns säkert billigare alternativ men väljer en bra produkt för att aldrig mer behöva göra om det.

Hemsk bilfärd

Just nu är jag glad att syrran och jag överlevde bilfärden hem från Luleå tidigare i kväll. Det regnade snöblandat, vägbanan var svart med sörjig mittsträng som flög upp och täckte vindrutan varje gång en bil körde förbi. Mina rutor immade igen på insidan och mitt mörkerseende var och förblir katastrofalt dåligt. Aldrig mer ska jag köra i sånt här livsfarligt väder. Aldrig aldrig aldrig. Just nu spöregnar det. Konstig vinter.
Efter ett viktigt möte med för många personer i ett syrefattigt litet rum shoppade vi loss i klädbutikerna. Jag kom hem med en silverglittrig svart klänning med 30 procents rabatt, svarta tights plus en tomtedress till barnbarnsbarnet. Provhytternas speglar kan liknas vid tortyr. Hemskt så man ser ut med allt svällande och vällande i det blåaktiga ljuset. Tröstade oss med västerbottenspaj och knaprig kanapee.
 
 
 

Vintervitt

Hela världen utanför fönstret är vitklädd och dagen känns ljus trots att det fortfarande är helmulet. En av grannarna har bland massor av andra ljuskällor tänt ett jättestort ljusträd som lyser väldans starkt. Sagolikt vackert. Själv har jag av ekonomiska skäl bara tänt utebelysningen de gånger jag väntar gäster, men snart ska jag slösa och tända en utegran. Har sett ut en hyfsat stor och fin. Tar kanske en tur med sågen idag.
 
Fick en uppmaning på facebook att lägga ut fem bilder på mig själv som är äldre än femton år. Trots alla tusentals foton som jag har i album var det inte det lättaste då jag oftast befunnit mig bakom kameralinsen. Några hittade jag men bara ett enda där jag är tillsammans med båda mina barn och det är taget i en fotoateljé. Barnen och barnens pappa är däremot förevigade på hur många bilder som helst. Så många minnen dyker upp när man bläddrar i fotoalbum. Bakom bildernas leenden finns betydligt mer än glädje och lycka. Plojbilden här nedanför från 80-talet skulle kunna vara upphovet till en hel bok. Minns att jag var superstressad över att jag inte hunnit göra någon storstädning inför sommaren. Fönstren oputsade och hela huset dammigt och grävigt. Fick karlahjälp och vips var det klart.
 

Helggöra

Igår den 14 november släppte äppelträdet äntligen sina blad och idag har jag krattat ihop dem. Helt otroligt och ganska skrämmande att vi fortfarande har barmark och varmgrader. Förvisso bra för elförbrukningen.
 
I gårkväll var jag och jobbade på flyktingboendet. Det är en liten och lugn grupp flyktingar som är kvar där bland annat fyra väluppfostrade syskon ingår. Barnen äter rejäla portioner av allt som bjuds till och med av janssons frestelse. Glada miner och tackar artigt. Det skulle vara roligt att veta vilket liv de levt innan de flydde. Jag har försökt att prata med pappan men han pratar ett helt obegripligt språk och kan ingen engelska. 
Arbetspassen är trevliga och absolut inte betungande. För flyktingarna blir dagarna långa i väntan på besked  om vart Migrationsverket tänker skicka dom. Måltiderna är dagens händelse. Barnen har fått lite pysselmaterial som sysselsättning. I går trädde de halsband med stor iver. De vuxna lyssnar på hemlandets musik och följer nyetssändningarna i sina mobiler. De har ingen avundsvärd tillvaro även om vi som jobbar försöker sätta lite guldkant på tillvaron. Igår sjöng vi ja må han leva och bjöd alla på glass med tillbehör då en av dem fyllde år. 
 
Den här månaden skickar jag matlådor med barnbarnet i väntan på att han får sin första löneutbetalning. Det är väl en rimlig mormorsuppgift. Idag lagade jag köttfärssås och köttfärsbiffar. Nio lådor totalt fast biffarna blev inte speciellt goda. Jag börjar alltid oerhört välplanerat men all bakning och matlagning slutar alltid med att alla bänkar är fulla med geggiga redskap och oftast har jag svinat ner mig själv och golvet också. 
Och nej jag har inte ätit av maten själv. Däremot har jag hållit på att söka ihjäl mig efter en kexchoklad som jag lade någonstans igår. Undrar var.
 
 
 

Otryggt

Även om Paris ligger långt från kalixälven så känns det ändå nära när terrordåd som det som skett i Paris sker. Man ska inte låta terrorhandlingar begränsa sitt liv men jag är sedan flera år skrämd och inte det minsta intresserad av att till exempel flyga iväg utomlands. Det räcker med en flygtur till huvudstaden och det är inte utan rädsla. Det är inte heller utan rädsla som jag går in i ett stort köpcentrum. Terrorister slår så klart till där det gör så stor skada som möjligt och får största möjliga publicitet. Igår lämnade min svägerska Paris några timmar innan dådet. Ödet var på hennes sida. Man vet aldrig i förväg vilken tidpunkt och plats som är fel att befinna sig på. Sorgligt att det är så mycket ondska i världen. Tänker på hur det ska bli för mina nära och kära under deras liv.
 
Som barn åren efter andra världskrigets slut förstod jag tidigt att krig var farligt. I hembyn var det ofta militärövningar med läger alldeles i närheten av hemmet. Jag visste att de tränade att spränga broar och skjuta fiender. Min räddningsplan var att pappa skulle bygga en lång furudoftande tunnel ändå fram till mormor sju mil bort innan bron sprängdes så att vi säkra skulle kunna ta oss dit till tryggheten i skogen dit inga fiender hittade. 
 

05.00

 
 
Det har blivit väldans tidiga morgnar för mig den senaste tiden. Inte av fri vilja precis utan extraknäcker som väckarklocka för morgontrött ungdom. Ja ja det kanske stjälper mer än det hjälper men vad gör man inte för att hjälpa på traven och slippa misslyckas genom att försova sig. Tänker som så att när det gått några månader och de tidiga morgonvanorna och inte alltför sena kvällarna satt sig i kroppen så kan jag hoppa av uppdraget och snarka någon timme till.
Jag fick barn tidigt och fortfarande fyrtionio år senare, har jag "barn" att måna om. Ibland har det känts övermäktigt speciellt med den här tidens alla eländen som ungdomar kan råka ut för. Det har varit tufft att vara ensamstående stand in förälder utan stödnät runt omkring. Dessutom sorgligt att de som borde ha ställt upp, men aldrig gjorde det, har haft mage att kritisera min stävan. Jag har i alla fall gjort så gott jag har kunnat, inte alltid rätt men det jag i stunden trodde var rätt.  
Livet har blivit så mycket svårare för ungdomar och föräldrar mot vad det var då jag och mina barn var unga. Idag ska barn redan i tidig ålder kunna sortera och välja rätt i en djungel av intryck och valmöjligheter. Långt ifrån alla fixar det. Inte ens barnens föräldrar fixar det. Inte ens barnens mor- och farföräldrar fixar det. Och utanpå det så har vi skolsystemet som är livsfarligt för de barn som inte får den hjälp de behöver för att lyckas med skolarbetet och växa som individer. 

Tvätt och mat

 
Utetermometern kryper neråt mot nollstrecket, regnet har avtagit och molnen verkar hålla till lite högre upp i skyn. Det mörknar tidigare och tidigare på eftermiddarna. Ve och fasa.
Idag har jag inte gjort så många knop mer än fortsatt med tvätterierna åt barnbarnet som flyttat hit till nytt jobb. Just nu är det sovkuddarna som får ett reningsbad. Den gamla men fungerande torktumlaren som jag fick av en kompis har kommit till stor nytta.
Idag ska jag tillaga en kycklingrätt med purjolök, gorgonzola, soltorkade tomater och grädde. Bra att ha matgäster och fixa matlådor av det som eventuellt blir över. Om jag är ensam blir det ingen matlagning i detta hus. Om en månad är det dags för kranskärlsundersökning och min tanke är försöka äta mat och minska på kolhydratintaget så att blodsockervärdena ligger hyfsat bra när det är dags. Gruvar mig ganska rejält. Trösta mig med att det bara någon dag efteråt är dags för flera dagars trevligheter tillsammans med vännerna. 
 
 
 
 
 

Ett paket kärlek

Nu stundar julen med allt vad det innebär vad gäller förväntningar och givmildhet. Som vanligt ekar det på mitt bankkonto men kontot för kärlek är däremot välfyllt och den är dessutom villkorslös så med den kan jag riskfritt slösa. Numera är dock orken inte detsamma som när mina första barnbarn växte upp. På den tiden gjorde vi så många roliga saker tillsammans som har betytt mycket även för mig. Mitt äldsta barnbarn pratar ibland om guldkanter från sin barndom. En av dem är att hon fick dricka mjölk i mina finaste champagneglas eller att jag lade en mjuk yllepläd på pakethållaren där hon skulle sitta när vi cyklade iväg för att plocka liljekonvaljer. Alltså inga märkvärdigheter och jag är jätteglad för att hon har förmågan att uppskatta de små guldkornen i tillvaron. Saker är ju faktiskt bara döda ting som man blir less på efter en tid, men kärlek och omtanke är något helt outstanding som gör gott för kropp och själ så länge man lever.
Min egen älskade mormor hade inte heller någon välfylld börs men hon fanns där alltid i den andra telefonluren sju mil bort och hon var bra på att lyssna, trösta och ge hopp. Eftersom hon hade hand om byns telegrafstation i sitt eget hem gick hon alltid att nå via telefonen. Jag minns fortfarande känslan av att krypa upp i hennes trygga famn. Den var omslutande varm, mjuk och brun som hennes klänning.
 

Mina älskade lyckor

 
I torsdag styrde jag äntligen iväg mot Umeå och barnbarnets familj. Fast att det bara är några veckor sedan de var här hos mig så har lillstumpan växt och lärt sig säga flera ord. Hon nappar direkt på bus och härmar som den värsta härmapa. Igår var vi ut och fotograferade oss i duggregn och dimhöljt landskap. I fredagskväll var jag barnvakt i några timmar och nattade den lilla som tog till alla trick hon kunde för att få igång bus. Hade svårt att hålla mig för skratt. Stumpan fick sin ettårspresent lite i förskott och började genast mata dockan med flaskan. 
Pappan i familjen bjöd på supergod rådjursstek med kantarellsås. Ljuvligt gott. Fick också saffranskladdkaka med vit blockchoklad. Mums.
Tror att jag slog tidsrekord på hemfärden och utan att fartkamerorna blixtrade. 
 

Ordning och reda

Som alltid när jag har några dagar som ska spenderas på annat än hemjobb så städar jag huset och tvättar all tvätt som samlats så att allt är i ordning. Ja jag vet det är lite sjukt men jag har alltid varit ett kontrollfreak vad gäller det yttre i mitt liv. Det finns inga nackdelar eftersom det blir ordning och reda och det mår jag superbra av. Om det är något jag är bra på så är det ordning och reda. Kanske började det redan när jag som liten flicka sorterade alla knappar i fasters knapplåda eller småpengarna i äggkassans plåtburk. Att andra har stökigt och oreda berör inte mig. Andra får ha precis som de vill och trivs med. 
 
Dagen har varit strålande vacker och skön. Otroligt med tanke på att det är den fjärde november. Grannen riggade adventsgranen och jag stod och njöt i solvärmen medan katterna fick sin morgonluftning. Idag kokade jag palt tills barnbarnet kom från jobbet och skickade med några matlådor. 
 
 
 

Måndagkväll

I kväll har jag dåligt samvete för att jag inte är ute och deltar i sökandet efter en gammal farbror som försvunnit. En helikopter med värmekamera flyger systematiskt kors och tvärs och kammar av omgivningarna. Det måste vara mer än fruktansvärt för de anhöriga att inte veta om mannen lever eller ligger död någonstans. Min ursäkt för att inte delta i sökandet är att min fysik inte fixar fysiskt krävande strapatser. I går cyklade jag av nöden tvungen några kilometer och blev så skakig och vinglig att jag trodde att jag skulle krocka med mötande eller trilla omkull. Hemresan krävde nästan ingen ansträngning då det bara var svag nedförsbacke så det gick lättare. Precis i skrivande stund fladdrar ficklampsljus utanför fönstret och jag ser reflexvästförsedda figurer med texten Missing people på ryggen lysa in genom fönster i grannens boda. 
 
Syrran och jag har haft en heldag i storstan. Mest ögonshopping och skrattigheter. Nu funderar jag på kissen som jag fångade igår. Undrar hur den har det och hur den kommer att få det. Önskar att jag kunde ta hand om den. Nä nä nä det kan jag inte. Har ju redan mina älsklingar.
 
 

Sigrid är räddad!

 
 
 
 
I morse åkte syrran och jag och hämtade en kattfälla på kommunen för att fånga in lilla Sigrid som varit på vift hela sommaren. Värst av allt är att hon har haft på sig en sele som varit synbart tajt. Det gick bara några timmar så satt hon hopkrupen i ett hörn i fällan. Pytteliten och rädd. Hemma i garaget släppte jag ut henne och hon klev försiktigt ut ur fällan och hoppade lugnt runt och kollade in rummet. Sedan ringde jag en tjej som erbjudit sig att hjälpa till och hon kom på stört och lyckades få bort seleländet som visade sig sitta supersnävt runt halsen. Massor av trådar visar att kissen själv försökt att bli av med kopplet runt halsen. Gör ont i hjärtat att tänka på hennes plågan. Lilla Sigrid satt lugnt och försökte inte ens bita eller klösa. Kanske chockad eller helt utmattad.
 
Tjejen tog med sig Sigrid och kontaktade ägaren som inte ville ha tillbaka kissen utan istället omplacera den. Läste precis att en kattvän förbarmat sig och gett den ett tillfälligt hem. Den här kissen förtjänar att få det bra i fortsättningen. Önskar att jag själv kunde ta hand om henne men måste besinna mig då jag redan har två.
 
Kattselar är livsfarliga och ska bara sitta på katten om man ska ut med den i koppel. Aldrig annars.
 
Den här dagen slutade lyckligt så jag är mer än nöjd.
 
 
 

Katträddarplaner

 
 
I morse när jag var ute med mina fyrbenta fick jag syn på kissen med röd sele på sig som varit på vift hela sommaren. Kissen heter tydligen Sigrid och är fem år gammal och ägaren har inte lyckats få fast den så den har blivit både skygg och förvildad. De verkar bara ha ropat på den och det är nog dömt att misslyckas. Jag gick hem och hämtade lite kattmat som jag placerade på några ställen där den synts till. I kväll ställde jag ut en transportbur utan dörr och lite mat och ropade så snällt jag kunde hennes namn. Fick nästan en chock då kissen kom som en blixt i mörkret och stannade en bit bort. Ögonen lyste mot mig i mörkret. Jag gick in och vips var hon vid matskålen och därefter gick den i buren och åt upp den maten också. Sedan försvann den en stund men kom tillbaka och provlåg fällen inne i buren. I morgon ska jag låna en kattfälla av kommunen och försöka lura in den i fällan. Om jag lyckas släpper jag ut den i mitt garage där den får hämta sig från chocken en dag eller två och sedan är det ägarens ansvar att ta hand om den. Det är svårt att veta om den blir aggresiv och klöser och biter eller livrädd och flyger runt som en guttaperka. Så fort det bara går ska den förbannade selen bort. Stackars kisse. Hoppas bara att den är kastrerad så att den inte fått ungar som är förvildade. Egentligen behöver jag inte engagera mig men jag gör det hellre än att ha en frusen och lidande katt i kvarteret hela vintern. Jag har verkligen inget till övers för människor som inte tar ansvar för sina djur.
 

Novembersol

 
November månad är för mig den tyngsta av alla årets månader men idag är ett undantag då solen strålar från molnfri himmel och termomtern visar flera varmgrader. Själv känner jag mig lite mör i kroppen efter gårdagens volontärjobb i flyktingboendet. En trevlig och lärorik erfarenhet. De nyanlända är civiliserade och förmodligen välutbildade människor precis som du och jag och för mig är det ofattbart att de orkar vara så trevliga och lugna efter strapatsrika flykter och ett evigt bussande i vårat avlånga land. Och det värsta av allt är att de inte vet vad som ska hända med dem nästa timme eller nästa dag. Ett liv i total ovisshet. I morse skickades en del, eller kanske alla iväg med buss neråt landet igen för att hamna var som helst. Några av småbarnen var rejält febriga och borde ha fått vila men till sådant tar Migrationsverket ingen hänsyn.
 
Våran mat är en ny och överraskande erfarenhet för de nyanlända. Igår serverade vi laxsoppa och tunnbröd. Jag tror att våran mat är alldeles för salt mot vad de är vana vid. Ingen har klagat på maten, inte ens barnen. Det är stor åtgång på strösocker till både the och hör och häpna mjölk. Flera skedar till varje glas. En liten kulturkrock som det kan vara lätt att moralisera över. Jag hörde morr bland oss volontärer men själv nöjer mig med att konstatera faktum. 
 

RSS 2.0