Modell för en kväll

I går gjorde jag något som absolut inte funnits i med i min värld — och kul var det. Är glad att jag nappade på inviten. Direktiven var att komma osminkad, ha färdigfixat hår och att ha med accesoarer efter eget tycke.
Maria, Göta och jag landade på utsatt tid till en fullproppad discolokal med fotosminkade kalixbor i alla åldrar. Till att börja med fick vi vänta en rejäl timme på att bli sminkade. Sex unga sminköser jobbade febrilt i ljuset av många lampor. Jag valde festsminkning och blev överraskad över att det inte blev krigsmålning. Därefter blev det lång väntan igen till fotograferandet. När det äntligen blev våran tur fick vi posera, vrida och vända oss allt efter förmåga på fem olika stationer. Resultatet blev cirka 50 foton per person. Därefter väntan igen innan fotona var inladdade i datorn och vi fick välja de foton vi ville köpa och om vi inte ville köpa något så kostade hela kalaset ingenting. Jag köpte endast ett foto på grund av det höga priset. Flera var hyfsat bra, men jag valde ett i svartvitt. Detta är nog det första foto jag har av mig själv utan glasögon. Tycker inte att det är perfekt eftersom blusen rynkar sig i halsen, men å andra sidan är ju hela jag en enda rynklig tant.

Ett av de mindre barnbarnen tyckte inte att det liknade mig då jag inte hade glasögon. Sedan ritade hon en bild på mig som Gunilla feé med ett trollspö i handen.
Ett annat barnbarns kommentar var "Men vad har du för klocka på dig?" och det äldsta barnbarnet tyckte så klart att mormor var fin.
En sak är säker och det är att en kvinnas händer avslöjar hennes ålder.
Hur som helst är jag glad att jag unnade mig den här egoupplevelsen tillsammans med trevliga vänner. Efteråt gick vi till kinarestaurangen och unnade oss god mat.

Drömshopping och verklighetsshopping på halva reapriset

Dagen började med att väckarklockan ringde tidigt som attan. Tanken var att kaffet skulle vara klart då dottern anlände vid åttasnåret efter att skjutsat barnen till skolan. Morgonlektyren till kaffet bestod av Gudrun Sjödéns underbara klädkataloger med kläder presenterade på ett sinnligt oemotståndligt sätt. Drömmer nu om en klänning, nä förresten flera klänningar och lite till.

Efter kaffe- och katalogstunden bestämde vi impulsivt att åka till Luleå för att inhandla en speciell present till en älskad unge som fyller 25 om några dagar. Vi hittade vad vi sökte plus lite till. Själv fyndade jag en gråmelerad kappa för 225 kronor och en t-shirt för 19 på halva reaprisetavdelningen. Är jättenöjd med bådadera.

Nya rön

Idag rullade jag nästan ur soffan när jag såg ett program på Kunskapskanalen. En norsk forskare redogjorde för de senaste rönen inom fetmaforskningen. Vetenskapliga resultat visar att vissa miljöfaktorer påverkar redan tidigt i fosterstadiet och gör våra fettceller mer giriga. Det kan bero bland annat på hormonet östrogen som naturligt finns i många växter, det kan också bero på att mamman varit utsatt för svält i början av graviditeten. Då tänkte jag på alla av oss kvinnor som under graviditetens första månader som spydde bara av att känna lukten matos. I teveprogrammet nämnde de inte den orsaken, men däremot har det gjorts studier på det holländska folket som faktiskt drabbades av svält då de blev helt avstängt från matimport under andra världskriget. De holländska barnen som sedan föddes blev både feta och mer sjuka.
De här rönen fick mig att tänka på att det fanns en tid då man var övertygad om att jorden var platt som en pannkaka.

Allt är egentligen politik

Ibland är det svårt att fatta att jag sitter här i lugn och ro och äger min tid helt och fullt. Jag gör det jag vill och satsar på det som känns roligt och meningsfullt. De trista måstena inskränker sig till några få timmar i månaden då jag betalar räkningar eller tankar bilen.



I hela mitt liv har jag haft åsikter, bestämda åsikter, i alla fall när det gällt människors väl och ve. Åsikterna har inte alltid fallit i god jord och det har stundtals dämpat mig då kraften har behövts till annat för överlevnadens skull. Nu, när jag äntligen har tid att tänka och sortera kan jag konstatera att jag fortfarande är min ideologi trogen. Barns utbildning är hjärteområdet tillsammans med äldreomsorgen. Det är inget nytt för de som känner mig.
I min värld kan jag inte förstå att det ena ska utesluta det andra. Visst är det viktigt att värna om den fina natur vi lever i med både älv och hav vid knuten. Visst måste vi bygga lägenheter där folk har råd att bo. Visst behöver vi arbetstillfällen till alla som kan jobba. Jobb finns förvisso i Kalix men tvärr inte alltid den kompetens som efterfrågas. I dessa tider borde det inte vara omöjigt för ansvariga att arbetsmarknadsplanerare att se framåt och se till att vi har utbildat den kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.
Det vikigaste i Kalix är grundskolan och gymnasieskolan. Även om det kan verka tjatigt så kan jag inte låta blir att återigen ta upp äment. Både grundskolan och gymnasieskolan är både nav och bas i samhällets välmående. Skolan har ett stort ansvar för det viktigaste framtidskapitalet — barnen. Därför är det av största vikt att den är bra.
Om man tänker sig att det i snitt finns 160 barn i varje årskull och de går nio år i grundskolan, alltså blir det 1.440 barn som varje dag trippar iväg till sin skola. De flesta har två av varierande grad engagerade föräldrar och en hel drös med mor- och farföräldrar som värnar om dessa barn. Det blir 10.000 personer. I Kalix har vi en befolkning på drygt 16.000 personer vilket innebär att sextio procent av befolkningen på ett eller annat sätt är inblandade i eleverna på grundskolan. Om 25 procent av dessa känner sig kränkta, är besvikna och förbannade på kommunen för att deras kära barn inte får det stöd de enligt lag har rätt till i skolan för att lyckas så blir det mer än tvåtusen personer. Det är 15 procent av befolkningen och det om något påverkar samhällsklimatet i negativ riktning. Även om det bara är 5 procent som är missnöjda så är det 5 procent för mycket. Missnöjde är som en cancer som sprider sig till det ena efter det andra organet. Till sist vet ingen var härden finns.
Jag är ingen vän av friskolor, men nog är det konstigt att grundskolan inte klarar av en sådan enkel sak som att friskolan kan ha flera lärare ute på rasterna och faktiskt även på morgonen när barnen anländer till skolan. En liten, men ack så viktig detalj, för att barnen ska känna sig värdefulla och sedda och inte minst en stor trygghet för föräldrarna. När barnen kom tillbaka efter jullovet stod även friskolans rektor ute och välkomnade sina elever. Barnen själva berättade detta för mig. Alltså hade det betydelse.
Med åren har jag om och om igen noterat den totala uppgivelse som många lärare känner. De som är i min ålder försöker kämpa fram till pensionen, men utan hopp om förbättringar. De som har många år kvar kvider av olust och oro.
De gamla åtgärderna funkar inte. Kalix skolor behöver pedagogiska ledare med förmåga att leda personalen i rätt riktning. Ett av de stora hindren är att många, beslutsfattande politiker och tjänstemän tycks tro att det pågår en hel massa utvecklingsarbeten i kommunens klassrum. Ingenting kan vara mer fel. Undrar vilken bild rektorerna förmedlar till sin chef av sin skola? Igår skrev jag ett inlägg på en facebooksida med kritiskt underton till Kalix skola. Därefter gjorde en politiker (C) i utbildningsnämnden följande inlägg:

Scrollar några inlägg uppåt och finner ex.vis negativa uttalanden om Kalix skola',. Nuvarande positiva utveckling Kommer just från nya arbetsätt, internt innanför varje klassrumsfönster! Sådana framgångskoncept Måste analyseras och implementeras',. för att inte fokus på skolnedläggningar skall lanseras som den avgörande parametern.


Varken jag eller någon annan har kommenterat inlägget .......

Med fyrtioårig erfarenhet av att ha barn i skolan och själv varit anställd i verksamheten kan jag med all säkerhet konstatera att det inte pågår särskilt många utvecklingsarbeten som ägs av lärarna . I princip dagligen träffar jag gamla kollegor som fortfarande är verksamma i förskolan, grundskolan och på gymnasiet. Det fanns en tid då de alla brann för sitt uppdrag, men nu förmedlar samtliga samma uppgivna bild. Känner jag bara negativa dysterkvistar? Knappast, många av dessa säger att de saknar input och utrymme för att utveckla sin undervisning. De här lärarna vill att deras elever ska lyckas, men de får inte tillgång till verktygen som behövs. Samtliga är djupt oroade över att så många barn inte får det stöd de enligt lag är berättigade till för att nå målen.
Skolutveckling är inte fixat i en hast på ett papper, det kräver tid, engagemang, kollegiala möten och kunskap grundad på vetenskapliga rön och framförallt kan man inte blunda för att det finns stora problem. Utvecklingsarbetet måste ägas av lärarna.
Berömmer den som orkat läsa ända hit trots att jag spyr galla ...
På FB kalixsida ska det egentligen bara handla om trevliga saker och absolut inte politik, men enligt mitt sätt att se det är allt till syvende och sist politik. Leker med tanken på ett annat forum på FB för just skolutveckling ....

Alla ska älska skolan!

I eftermiddags råkade jag hamna mitt i en intressant föreläsning om den svenska skolan.
Nossebro kommun som likt Kalix legat i resultatbotten har genom idogt och medvetet arbete med hjälp av senaste forskningsrön lyckats vända trenden så att samtliga elever i årskurs nio fick tillräckliga betyg för att slippa in på gymnasiet.
Skolan bestämde sig för följande:
  • Elevers framgång är skolans ansvar
  • Utvärdera inte eleven utvärdera istället skolans insats
  • Alla ska lyckas i klassrummet
  • Höga förväntningar på elev och lärare
  • Struktur och tydlighet är en stark framgångsfaktor
Framgångsrecept:
  • Kunskapsfokusering
  • Kollegialt lärande
  • Inkludering
Det märkliga är att redan när jag hade uppdraget som projektledare i förskoleprojektet "Lärarna lyfter Sverige" i slutet av 1900-talet tog vi hit föreläsare och pratade oss varma för bland annat kollegialt lärande. I teveprogrammet berättade föreläsaren om just detta att samtliga lärare läste samma böcker, de diskuterade och testade sina nyvunna insikter i klassrummet, de filmade lektioner och utvärderade det de såg, de ändrade och filmade igen. Allt för elevernas skull. Aven utvärdering via filminspelning ingick i det vi i förskoleprojektet lyfte fram.
I och med att alla elever inkluderades i befintliga klasser kunde personal frigöras så att att alla klasser hade två lärare på ungefär 35 procent av lektionerna. Elever som hade svårt att hänga med fick extra lektionspass med läxhjälp samt pass där de förbereddes på kommande lektion. Detta innebar att de hade ett litet försprång, kunde räcka upp handen och både känna sig duktiga och bli sedda som duktiga av sina kompisar.
Lärarna i Nossebro skolan har höjt sin status och fått ett mycket roligare jobb, fast som jag ser det är det eleverna och hela samhället som är de verkliga vinnarna.
Om jag förstod inslaget rätt har alla samhällsintanser i Nossebro genomsyras av att skolan är viktig och följdaktligen har detta varit ledstjärnan vid olika typer av beslut.
Undrar om en skolutveckling av det här slaget skulle vara möjligt i Kalix? Skulle det vara möjligt med seriöst kollegialt lärande? Skulle det vara möjligt att lägga ansvaret på skolans insatser för elevernas lärande? Här jamas det fortfarande om oengagerade föräldrar och föräldrarnas låga utbildningsnivå. Alltså faktorer som skolan inte kan påverka särskilt mycket. Jag tror att alla föräldrar gör så gott de kan.
Oroväckande signaler når med jämna mellanrum mina öron. Bland annat finns det flera klasser i Kalix där en handfull elever på långa vägar inte når målen. Rektor är vid ett flertal tillfällen informerad, men vidtar inga åtgärder. Läraren har gett upp...
Jag lider med alla barn som tillåts och drivs till att misslyckas. Tänker på deras framtida möjligheter i en allt hårdare värld.

Mina katter

Ida
Emil
Idag tog jag tag i snöskottandet och körde först bort snön på infarten, sedan tog jag fram stegen och skottade garagetaket. Är mycket nöjd med min insats. Förhoppningsvis försvann helgens kaloriöverkonsumstion.
Efter välbehövlig dusch åkte jag och hälsade på goda vänner som alltid är trevliga att träffa.
Ledbrutenheten börjar nu ta ut sin rätt, men morgondagen kommer innehålla ett uppmjukande fyspass då altan ska skottas och sedan måste jag upp på hustaket och plocka bort en ispropp i luftstammen till toan.
Min lilla Ida mår inte riktigt bra i kväll. Förhoppningsvis beror det på att hon glufsade i sig både sin egen och Emils mat.

Att tänka nytt är stort!

Det är med sorg jag konstaterar att det går utför i hiskelig fart för denna kommun. Det är i och för sig inget nytt, men farten är värre än jag förstått.

Äldreomsorgen är underbemannad med allt vad det innebär för de få personer som jobbar och allra mest så klart för de beroende vårdtagarna. Här existerar ingen guldkant i livets slutskede.

Sjukhuset försvinner med stor säkerhet inom några år och många kommer att dö eller få livslånga komplikationer i ambulansen på väg till Sunderbyn. Att sjukhusnedläggning och utökad och förbättrad ambulanssjukvård ska sammanfalla är en utopi i dessa besparingarnas tidevarv.

Det största sorgebarnet i min värld är dock skolan. Jag har mött alltför många lärare och rektorer med alldeles för lite kunskap om barns utveckling och framförallt om vilka krav som ställs på dem själva och skolmiljön när de har barn i klassen som har olika typer av koncentrationsproblem.
Hujedamej, vilken okunskap och allra mest brist på förståelse och dessutom brist på intresse att ta till sig den kunskap som faktiskt finns. Specialpedagogerna är tyvärr inget undantag.
I en tillrättalagd miljö och anpassad metodik är koncentrationsproblemet för de allra flesta barn inget problem längre. Ett blint barn kan inte läsa vanlig skrift, det fattar alla. De blinda barnen erbjuds läromedel och en strukturerad miljö där det inte dyker upp alla möjlliga oförutsedda fysiska hinder hela tiden. Javisst, det är självklart att tillrättalägga miljön så att blinda inte snubblar och skadar sig, men när det gäller barn med koncentrationssvårigheter då tvingas de snubbla genom hela sin skoltid. Framtiden med arbete och ett värdigt liv stjäls från dessa barn. Det borde ta mig fan vara straffbart.
Jag fattar inte varför inte både lärare och rektorer slår näven i bordet och talar om för de styrande som håller i penningpungen hur illa ställt det är med skolgången för dessa barn. Föräldrar lyssar de inte på. Ska vi verkligen ha barn som redan på lågstadiet måste ta amfetamintabletter fyra gånger per dag för att passa in i den skola som erbjuds idag? För mig är det rena rama idiotin att det faktiskt förekommer oftare än många av oss tror.
Gårkvällens nyhetsprogram tog upp just detta om hur skolan bemöter barn med diagnosen adhd och jag tänkte att det här är väl för helvete inget nytt. En rektor oroade sig för att allt fler barn får medicinera för att passa in i den undervisning skolan erbjuder. Hon trodde, precis som jag att det måste gå att anpassa miljön och undervisningen i stället. En barnpsykiater pratade om samma sak, men också om diagnoshysterin som i de flesta fall inte leder till något annat än att skolan kan lägga skulden för elevens misslyckande på eleven själv. Att diagnoser sedan är just bara diagnoser och att tillförlitligheten till dagens diagnosinstrument kanske inte är det vi tror.
Skolan som är obligatorisk för alla barn måste ha som uppgift att ligga i framkanten och ta till sig vetenskapliga rön för att erbjuda en skola i tiden med tanke på framtiden. Att tänka nytt är stort!

Äntligen helgfritt

Idag inleddes operation städning. Nu är nedervåningen någorlunda damm- och katthårsfritt. Vinterns första köldknäpp med -20°C passade utmärkt för att ta död på några miljoner kvalster i plädar, kuddar och mattor. Det kändes väldigt rejält att som förr i tiden damma av mattorna i nyfallen snö. Det sägs att snön liksom river av smutsen, men det tror jag är en överdrift. Nå, strunt detsamma för nu doftar det nyskurat i mitt hus och det känns bara så gott.
Kanske är det för att jag nu är pensionär som det har känts som att helgfirandet har pågått hur länge som helst, annat var det förr medan jag jobbade och aldrig tyckte att jag fick vara ledig nog länge. Jag är otroligt glad och tacksam att jag har fått överleva arbetslivet och förhoppningsvis också får njuta av ett långt pensionärsliv.
Nä, nu måste jag stoppa något salt i munnen. Känner mig hungrig för en gångs skull. Frysen är full så det är väl bara att lunka iväg och försöka hitta något som går snabbt att tillaga.

Så var mitt 2011

Gjorde du något 2011 som du aldrig gjort förut?

Slutade yrkesarbeta, blev pensionär och var cirkelledare i en skrivarkurs


Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nix, men min kusin fick tvillingar och hans mor som är en god vän äntligen blev farmor.


Dog någon som stod dig nära?

Tack och lov ingen.


Vilka länder besökte du?

Finland, Holland och Spanien.


Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?

Trygg ekonomi och färre utlägg för  bilreparationer.


Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?

Den 1 september då jag blev pensionär.


Vad var din största framgång 2011?

Att jag lyssnade på min kropp och bestämde mig för att sluta jobba.

Att jag anlitade en snabb, duktig och billig snickare till brotaket.


Största misstaget?

Att jag inte bytt bil tidigare och att jag inte sagt upp alla Telias tjänster tidigare.


Bästa köpet?

En teve till vardagsrummet och en energisnål frysbox.


Vad spenderade du mest pengar på?

Bilen.


Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att det går bra för alla mina barn och barnbarn. Att flera av mina barnbarn är i en skolmiljö där lärarna tar itu med mobbning på direkten.


Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2011?

Har svårt för låtnamn, men är väldigt trofast mina gamla godingar som till exempel Songbird med Eva Cassidy.


Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Mycket gladare!


Vad önskar du att du gjort mer?

Bjudit mina vänner på fler fester av olika slag. Gjort mer verklighet av mina drömmar.


Vad önskar du att du gjort mindre?

Ätit mindre socker.


Blev du kär i år?

Nykär i en liten hundvalp vid namnn Vira.


Favoritprogram på TV?

Anno 1790.


Bästa boken du läste i år?

Har lyssnat på så många, men Änglamakerskan är riktigt bra.


Största musikaliska upptäckten?

Att min sångröst är ett hopplöst fall.


Något du önskade dig och fick?

Att alla mina nära och kära ska vara friska och ha det bra.


Något du önskade dig och inte fick?

Säkert en massa, men inget jag kommer på just nu.


Vad gjorde du på din födelsedag 2011?

Det är ju ett tag sedan, men har för mig att det blev en hel del kaffedrickande.


Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Så klart var förra vinterns dyra elräkningar ett stort bekymmer plus att jag hade behövt pengar till olika reparationer i mitt hus. Mer pengar hade varit ett plus.


Vad fick dig att må bra?

Lugn och ro att göra det jag värderar högt som till exempel trädgårdsarbete, att med alla sinnen ha tid att vara närvarande i det som sker just då.


Vilken kändis var du mest sugen på?

Ingen. Jo förresten kanske poliskonstapel Dåd ....


Vem saknade du?

Mina nära och kära som inte längre finns med oss. Mamma mest.


De bästa nya människorna du träffade?

Vännens syskon med familjer.


Mest stolt över?

Att jag vågade ta steget att sluta yrkesarbeta.


Högsta önskan just nu?

Fortsatt lugn och ro, att det går bra för alla mina barn och barnbarn och att jag lyckas skrapa ihop pengar till att göra nödvändiga reparationer i mitt hus.


Snö, snö

Det verkar som att himlens alla snöportar har fastnat i vidöppet läge för idag har det verkligen vräkt ner flera decimeter. Har skottat allt ryggen mäktat med och när all nåd var ute lyckades jag få igång slungan för en stund, men bara för en kort stund. Sedan var det kört. Reparation pågår enligt instruktionsbokens manual, fast nu söker jag en skruv under flottörhuset enligt figur 1 och på figur 1 finns ingenting som heter flottörhus. Herregud så irriterande.

Allt eftersom åren tickat iväg inser jag vilket handikapp det är att vara flicka född i mitten av 1900-talet. Aldrig fick vi ens sticka in huvudet i träslöjdsalen. Om vi hade gjort det hade nog slöjdläraren slagit oss med gummislangen, precis som han slog killarna och vi hade garanterat fått en anmärkning. Nix, vi flickor skulle bara lära oss sticka, brodera och sy. Inte hade jag någonsin något ämne som kunde liknas vid teknik. Nä, vi flickor hölls minsann så långt borta som möjligt från den traditionella mansvärlden. Naturligtvis var det en baktanke bakom detta, det förstår jag nu. Fllickor skulle uppfostras till att bli beroende av en man.
Jag tillbringade mycket tid med min pappa när han mekade och jag lärde mig en hel del, eller i alla fall så pass mycket att jag fortfarande kan byta luftfilter, repa en cykel hjälpligt och montera stickkontakter. Tack pappa!  Om jag hade förstått hur mycket pengar jag hade kunnat spara till roligare saker än verkstadsräkningar så hade jag nog lagt betydligt mer på minnet. Trots att väl många år gått utan att jag åtgärdat mina tekniska kunskapsbrister så är det väl inte för sent ännu, fast instruktionsböckerna kunde gott vara bättre. Skam den som ger sig!

RSS 2.0