Farmordag

 
 
Idag har det varit riktigt trist slaskvårväder. Barnbarnen har varit hos mig medan sonen var och mekade med min bil. Vi har gjort en stor snögubbe, planterat om blommor, lagat lyxpytt till lunch, stickat och pysslat. Alltså en dag då vi gjort saker tillsammans och jag har varit som en farmor ska vara. Nöjd.
Snögubben blev jättefin och helt plötsligt var den väldans glad att se mig ... och det var varken mitt eller barnbarnens verk. 
 
 
 

Gratis styrketräning

 
Grått, blött och vinpin utomhus. Har varit ut och handlat grejor som kräver armstyrka bland annat 10 kilo kattsand och en ny kylare till min bil. Efter gårdagens läkarbesked fick jag ytterligare en puff, om än liten, att åtminstone blanda ihop en nyttig sallad att äta när hungern gör sig påmind. Den här gången blev det favoriten med bönor, morötter, spetskål, vitlök, persilja, rödlök och enkel dressing av olja och äppelcidervinäger. Den senaste tiden har jag varit så urless på smörgåspålägg så att till exempel den dyra lokalproducerade kokta skinkan har fått ligga orörd tills den blev oätlig. Att sätta sig till bords och äta i ensamhet är verkligen ingen höjdare och ändå trivs jag väldans bra i mitt eget sällskap. 
I kväll blev det bullbak och välkommet besök av brorsan och hans sambo och som final favoritprogrammet Let´s dance. Efter ett par bullar känner jag mig nu som en uppjäst michelingubbe.

Väntan

I morse tog jag återigen tag i de berömda hornen och ringde sköterskan på Hälsocentralen för att få utlåtandet från magnetkameraundersökningen. Hon kunde inte ge mig besked på raken utan skulle ringa upp om en stund. Det om något var mycket orande. Kände mig spyfärdig. 
Sent i eftermiddags ringde läkaren och meddelade att som jag redan visste inte hittades några tumörer eller annat som trycker på luktnerven men däremot har jag några små förkalkningar vilket är en vanlig komplikation då man har högt blodtryck och diabetes. Numera när jag är pensionär ligger blodtryck och blodfetter bra och blodsockret ligger också hyfsat bra vilket är bästa medicinen för att det inte ska bli mer. 
Har fördrivit dagen med att gå igenom foton i gammeldatorn. sparade nästan 3000 foton i en mapp och sedan gick det inte att spara dem på externa disken fast det fanns gott om utrymme. CD-brännaren gav upp för flera år sedan. Den känner inte av skivorna så externa minnen är enda tänkbara.
Fotona väckte många minnen av alla slag. Nyss var barnbarnen småpluttar och nu är snart allihop tonåringar.
 

Glad och nöjd

Idag tog jag återigen tjuren i de berömda hornen och gjorde bokslut och hela raddan för en förening där jag är kassör. Alla verifikat stämde på öret så det var en enkel match när jag väl satte igång. Nu bara revisor och årsmöte kvar och sedan är det dags för min egen deklaration men den lämnar jag till ett proffs och behöver bara ställa i ordning alla papper.
Det känns skönt när räkenskaper stämmer för då vet jag att min hjärna i alla fall funkar på det området. Väntar otåligt och stundvis oroligt på resultatet från magnetkameraundersökningen av min hjärna. Innan veckan är slut borde jag ha fått besked. 
Oro har aldrig varit bra för min nattsömn och brukar leda till tjorviga mardrömmar. I natt drömde jag att jag var till kommunhuset och hade av någon konstig anledning med mig lillkatten och dessutom utan koppel. Helt plötsligt var hon borta och jag ropade som besatt utan att en endaste människa visade sig. Öppnade en dörr och kan ni tänka er där satt en av mina grannar småleende vid ett skrivbord och kissen satt så fint på ett skåp intill. Grannen sa lugnt att han visste att jag skulle komma efter lillkissen. Åh herregud så glad jag blev! 
Nåja, jag vaknade i alla fall glad och senare hittade jag ett stort födelsedagspaket från barnbarnen i Umeå som innehöll trädgårdstidningar och en jättefin sommarblus. En bra dag!
 

66 år

Hipp Hipp Hurra vad jag är glad att jag får uppleva ännu en födelsedag. Min älskade mamma togs från livet en månad före sin 66:e födelsedag. Alldeles för tidigt och den första av mitt livs största sorger. 
Men idag var det fest och syrran, brorsan, barn och barnbarn har varit förbi och ätit tårta. Det var superbra att i lugn och ro fira med vänner dagarna innan den "stora" dagen. Ingen stress och kollison. Jag är väldigt nöjd med födelsedagsfirandet. 
 
 

Rik!

 
Morgonen bjöd på virvlande snöflingor men jag hade en skön känsla av att det var den typ av snö som liksom tar bort den gamla snön. Alltså vårsnö. Åhh Herregud vad jag längtar efter vår med sol och värme. Längtan blir bara värre med åren. 
Idag var jag bjuden på lunchmiddag på Roady av gamla goda vänner. De allra bästa råvarorna närodlat och ekologiskt. Jag åt stekt röding med löjromssås och smarriga tillbehör. Supergott! Efteråt drack vi kaffe hemma hos en av vännerna med prat och många skratt. 
I kväll var jag till mina huvudmän och utförde ett av de månatliga uppdragen. Också en trevlig stund med många skratt. 
Nyss när jag liksom summerade dagen kom tanken att jag faktiskt är väldigt rik på fina vänner som förgyller min tillvaro i denna vintriga jämmerdal. 
I morgon är det återigen dags för tårta. Tycker att åren går väldigt snabbt numera. 
 
 
 

Trevlig kväll

 
Vaknad utsövd men med stela fingrar och fotleder som ett resultat efter gårdagens middagsförberedelser. Vännerna bjöds på en tidig födelsedagsmiddag och som alltid med prat och goda skratt. Numera är jag tyvärr mer än ringrostig då det gäller matlagning.
 
 
 
Till förrätt blev det räkor med två olika dipper. Till varmrätt en välkänd 70-talsklassiker Filé Provencale med rostade rotsaker och till dessert en enkel hallon och passionsbakelse. 
Att jag valde maträtter som jag känner till är föga förvånande då mitt luktsinne fortfarande till största delen lyser med sin frånvaro. Doftminnet som jag har av olika maträtter gör att jag vet hur det smakar även om den ljuvliga vitlöksdoften numera inte uppfattas av min hjärna. Tacksam för att åtminstone doftminnet fungerar så att maten blir njutbar.
 
Under veckan som kommer bör svaret från magnetkameraundersökningen levereras. Bävar. Vem vet. I bästa fall något normalt och i katastrofala fall Alzhemimer eller något annat människoovärdigt. Det är verkigen pest att ett människoliv är så kort och kantat av allehanda faror.

Dumma vuxna

Förvisso var det billigt, ja faktiskt helt gratis, att åka kollektivt till sjukhuset i Piteå men det tog hela tio timmar innan jag var hemma igen. Chauffören som körde sträckan Kalix-Luleå verkade vara en elak fan. Han var irriterad från första början men strax innan han stannade på Töre busstation meddelade han i högtalaren att om någon skulle kliva av där så ska man trycka på röda knappen och ta den bakre  utgången. Bussen stannade och en ung kille med musik i öronen stod frågande framför dörren och då brast det för chauffören som skrek otrevligheter och hotade med att inte öppna dörren. Den unga killen så försynt att han inte hörde på grund av att han lyssnade på musik. 
Usch vad jag hatar vuxna som tar alla chanser att trycka ner och kränka ungdomar. Kränkningar sker varje dag inte minst i skolans värld. 
 
Någonting som inte vill lämna mitt huvud är några meningar som en avhoppad nazistkille sa häromkvällen i ett teveprogram. Insikten om sina galna nazistvärderingar fick killen sedan han hade återfått kontakten med en föredetta lärare som hade förmågan att lyssna på ungdomar. Killen sa ungefär så här: Han lyssnade och lät mig prata tills jag själv hörde vad jag sa. 
Personer han mött innan dess hade bara talat om för honom vad och hur han skulle tänka och absolut inte låtit honom själv tala.
Avsaknaden av kloka,lyssnande och förnuftiga vuxna runt dagens barn och ungdomar är förödande för kommande generationer. Det vet alla och ändå får eländet fortsätta. Min farhåga är att för många av dagens föräldrar har fullt upp med sina egna problem och låter barnen av bekvämllighetsskäl sitta ensamma framför data- och teveskärmar större delen av sin hemmatid. Naturligtvis förstår även jag med mina begränsade hjärnceller att lösningen inte är enkel men så pass förstår jag att det är bättre för barnen och framtiden om barnen tillbringar sin barndom i ett verkligt familjesammanhang än i en fiktiv datavärld. 

Bortträngningssysslor mot cellskräck

 
Blåsten viner runt knuten och himlen är grå. Hade planer på utedag men halkan och mina plastsulade skor är ingen bra kombo. Istället har jag med stor möda bytt klädsel på ikeasoffan, från vitt till svart. Vårvinterljuset avslöjade solkiga sidor som störde sinnesfriden. Av bara farten blev hela huset dammsuget och golven avtorkade med såpa. Trist att inte känna godoften av såpa.
I morgon är det dags för magnetröntgen av min hjärna för att se om det syns vad som felas. Gruvar mig rejält. Har fått utskrivet en lugnande tablett att ta en haltimme innan jag skjutsas in i trånga tunneln. Hoppas bara att tabletterna funkar. Helst vill jag somna och bli väckt när det är klart. Jag har varit med om magnetröntgen en gång tidigare och låg inklämd i tunneln nästan en hel timme. Det var fruktansvärt. Den gången hade personalen som skötte apparaturen en konflikt sinsemellan och var väldigt sura och kyliga så jag kände mig otroligt utelämnad. Och som om det inte var nog så har jag tid hos tandläkaren på måndag. Ett roligt avbrott blir fredagkväll då vännerna kommer hit. Funderar vad jag ska bjuda på.
 

Pust!

 
Så är äntligen alla gömda ören hittade och årsredovisningarna som stämmer på öret är klara för leverans till tillsynsmyndigheten. Halleluja! Det konstiga är att även om det finns verifikat på varenda händelse i kontoutdraget så är det så förbaskat lätt att till exempel kasta om två siffror av bara farten och då stämmer ingenting. Nu har jag ett sista bokslut kvar och ett årsmöte och sedan har jag bara mitt eget kvar som att till exempel skrapa ihop pengar till restskatten som ska vara inbetald inom några veckor.
 
Idag har min killkisse Emil jamat mest hela dagen och velat gå ut. Det närmar sig kattmånaden mars. När vi kom ut gick han med ståtlig kroppshållning i riktning mot vägen men när han passerade knuten och kände kallblåsten stannade han, vände och skyndade mot dörren igen. Damsuget var tydligen inte alltför påträngande.
 
 

Rysningar

Som alltid knakar det olycksbådande i farstubron när kylan tar ett hårdare grepp. I natt hann jag med flera korsord innan sömnen infann sig men sedan sov jag som en stock och vaknade efter en konstig dröm också som alltid när blodsockret dippat för lågt. Raskt upp och söka fram något tillräckligt sockrigt och hålla sig vaken tills det gjort verkan. Känns lite onödigt att en sockerälskare ska råka dö av för lågt socker. 
Om jag får leva tills jag blir riktigt gammal och om jag ve och fasa blir beroende av förvaring så hoppas jag att personalen har hjärnceller nog att förstå hur diabetes kan ställa till det med kroppen. Idagens äldreförvaring är det alldeles tokigt då diabetsgamlingen får en fast dos insulin utan hänsyn till mängden matintag. Äter gamlingen maten så funkar det kanske men om den inte äter ja då kan det gå hur som helst. Jag gissar att många stackars förvirrade diabetiker går låga och höga utan att någon i personalen fattar ett dyft. Om man är diabetiker själv så vet man hur jobbigt det är när kroppen larmar på alla tänkbara sätt och hur orkeslös man blir efteråt. Om jag går låg när jag är vaken så är första tecknet att jag känner mig irriterad och jättetrött utan anledning. Nästa steg är darrig, synbortfall och rejäl svettning. Fruktansvärt jobbigt.
Nästa oro gäller om någon kommer att bry sig om att jag är gastric bypassopererad och bara kan äta pyttemängder åt gången. Kanske får jag svälta ihjäl som så många gör i dagens så kallade äldreomsorg. Hemska värld. Jag ryser vid blotta tanken.
 
 

Alla Hjärtans Dag

 
Idag på Alla Hjärtans Dag tänkte jag på hur förrädiskt lätt det är i vår kultur att låta det negativa ta för stor plats och tränga undan det positiva som kantat våra livsvägar. I mitt fall är det nog så att om man ser hjärtat här ovan som en symbol så rymmer den lilla pärlan i mitten allt negativt och i hela det övriga utrymmet är fyllt av kärlek, glädje, livslust och nyttiga erfarenheter. 
Därmed inte sagt att jag inte känner hat, ilska och hämndbegär, för det gör jag minsann också och då brinner jag så det sprakar vida omkring.
 
 
 

Lugn dag

Ännu en lugn dag utan snöskottning eller annat ansträngande. Pysslat med lite administrativt och haft vänner på besök. I kväll lyxade jag till det och beställde två vårrullar från kinarestaurangen men orkade bara den ena. 
 
Nästa vecka är det dags för magnetröntgen av min hjärna. Har varit med om det en gång tidigare och upplevde det fruktansvärt jobbigt att ligga instängd i den smala tunneln så denna gång har jag ringt läkaren och fått utskrivet en lugnande/ångestdämpade tablett att ta en halvtimme innan det är dags att köras in i tunneln. Ordinationen är att ta en halv tablett men jag tänker ta en hel med hopp om att falla i behaglig dvala och därmed slippa paniken jag kände förra gången. Helst hade jag velat ha samma medikament som jag fick hos tandkirurgen när en djupt liggande visdomstand opererades bort ur käken. Trots att operationen tog nästan en timme kändes det som en sekund och jag har absolut noll minne av operationen. Märklig känsla efteråt. Personalen skrattade gott åt min förvåning.
 
 
 

Namnet går vidare

Naturligtvis har jag önskat att någon ska föra mitt namn vidare i släktleden och nu har den önskan gått i uppfyllelse! Klart jag är både stolt och glad både för namnet och de fina orden Evelina skrivit i sitt inlägg:
 
Nu är pappren inskickade! 
Ines Gunilla Englén blir namnet, och sitt mellannamn får hon såklart efter min älskade mormor  Är så himla glad över att jag har en såpass ung mormor att Ines kommer få växa upp, få en relation med dig och se hur fantastisk du är! 
 
Nåja, ung och ung ... men ännu hänger jag med även om det ibland går lite tungt. Hoppas verkligen att få hänga med i många många år framöver. Ines och jag ska rita, sortera knappar, läsa sagor och baka tigerkakor och muffins med rosa glasyr och vi ska cykla iväg till liljekonvaljstället och plocka liljekonvaljer och dricka mjölk ur finaste champagneglasen. 
 
En dag kanske ett annat barnbarnsbarn får bära mitt andranamn Britta som jag fick efter min älskade mormor Britta Matilda född 1895. Jag hade bara mormor alla andra hade gått ur tiden då jag föddes så hon betydde extra mycket för mig.
 
 
 

Längtar efter lilla sötungen

 
Idag är lilla barnbarnsbarnet Ines hela två månader gammal. Längtar är konstant. Ler så underbart fint, äter och växer så det knakar gör hon också. När bilen har fått nya kylaren ska jag åka dit.
I kväll regnar det och termomtern visar två plusgrader. Livsfarligt halt utomhus. Tur att jag bunkrade sand i höstas.
Idag har jag varit till Ikea, shoppat, haft trevligt och ätit gott. En bra dag, speciellt som shoppingen inte belastade mitt eget konto fast å andra sidan så åker alltihop iväg till Umeå på fredag. 
 
Städningen i mitt hus är eftersatt och det stör mitt öga. Svart katthår och småhögar lite här och där med saker som är på fel ställe. För mig är tillvaron behagligare med yttre ordning och reda. Tursamt nog hör jag till dem som njuter av att städa, ordna och feja. Ibland drar jag mig till minnes en scen från min barndom som nog bidragit till just detta med att jag gillar att ordna och sortera. Min faster som var byasömmerska hade en stor plåtask som jag älskade fylld med allehanda knappar i olika storlekar och färger. Jag hällde ut dem på stora köksbordet och sorterade utifrån olika aspekter. Detsamma med kungaplåtasken där de lade pengar från ägg- och mjölkförsäljningen. Det ska börjas i tid och kul ska det också vara om man ska lära sig på bästa sätt.
 

Plusgrader!

Vaknade till ljus och en uppstigande sol. Underbart! Känns ungefär som att komma ut ur en evighetsmörk och kall tunnel. Idag fick kroppen välbehövlig vila. Istället har katterna fått vara ute och andas frisk luft i varmgrader. De verkade njuta lika mycket som mig. Grannarna titta oroligt upp mot sin snötyngda tak och jag skattade mig lycklig som redan har allt skottat. 
Idag är det min hjärna som har fått jobba och då med samhällsinstanser som funkar illa eller inte alls. Idag tänkte jag på lilla Yara som under lång tid misshandlats och till sist blev ihjälslagen utan att samhället lyfte ett endaste finger för att rädda hennes liv. Socialtjänsten är ett typexempel som av olika orsaker inte fungerar. Det har jag minsann erfarenhet av. Genom åren har jag träffat åtskilliga socialassistenter med varierande skicklighetsgrad, deras usla chefer och ännu uslare ansvariga politiker med en människosyn så låg att det borde vara straffbart. I ett tidigt skede insåg jag bristen på ansvar och ärlighet hos vissa av dessa myndighetspersoner och sparade på inrådan mailkonversationer och daterade anteckningar. När mitt mått var rågat anlitade jag en advokat för att delta på ett möte och för reda ut en viktig och avgörande sak. Den usla chefen darrade av nervositet när jag och den stilige advokaten tog plats mittemot henne. Naturligtvis kom det fram att hon underlåtit att göra sitt jobb i det aktuella fallet. Gjort var gjort och skadorna hon åsamkat gick inte att göra ogjorda. Lilla Yara går inte heller att väcka till liv igen.
 
 
 
 
 
 
 
 

Dags för paus

 
Med högerarmen inlindad i värmedynan inser jag att det är dags för paus i snöskotteriet. Var ut en stund i morse och borde ha nöjt med att skyffla bort fjunen som föll under natten men så klart kunde jag inte låta bli att gå till altansidan där snön ligger djup och hårt packad. Det borde jag ha låtit bli.
 
Nåja, det finns alltid annat att göra istället. I mitt fall är det årsredovisningar i mitt samhällsuppdrag. Egentligen inget märkvärdigt det heller eftersom jag har verifikaten i perfekt ordning. Har också några ansökningar för mina huvudmäns räkning som ska fyllas i och skickas vidare. Ibland har saker och ting en tendens att hopa sig och kännas som ett oöverstigligt berg. Så känns det just nu när snöröjningen fått gå i första hand.
 
Eftermiddagens solnedgång var en härlig syn. Tankar på vår, blomfröer och ljuvlig sommar snurrade i mitt huvud.
 
 

Strålande dag

 
I morse när jag vaknade strålade solen på klarblå himmel och snön var täckt av allehanda trädmaterial som hade blåst ner under nattens storm. Stormen förde tack och lov inte med sig snö i någon nämnvärd omfattning, bara lite smådrivor här och där.
Varit ute i flera timmar och småputsat infarten, surrat med grannar och försökt skotta bort värsta topparna på snöbergen på altansidan. Nu har jag i alla fall lite ljusinsläpp i vardagsrummet men får skotta bort mer allt eftersom orken tillåter. Avslutade skottandet med att åka kana på rumpan nerför högsta högen.
Egentligen har det varit en händelserik dag då jag både hunnit hälsa på hos dottern plus haft kvällsgäst som hade med sig middagsmat i form entrecote, potatisgratäng och svampsås. Mycket gott! 
Känner mig jättetrött och det är inte konstigt med tanke på nattens storm som höll mig vaken till vid tresnåret. Nu lovar väderinstituten fint väder kommande veckan så jag hoppas att de har rätt. Ingen mer snö tack.
 
 
 
 

Minnesvärd dag

 
Igår på samernas nationaldag fick jag följa med vännen Esko till Jokkmokks marknad vilket var premiär för min del. Solen strålade och termometern visad bara fyra minus när vi åkte längs inlandets vitklädda sagoskogsmiljö. Så vackert!  Några renar lite här och där och tyvärr även påkörda uppslängda på plogkarmen.
Många var klädda i sina samiska koltar vilket verkligen var färggrannt ögongodis för min del.  Även renarna hade finstassen på sig en högtidsdagdag som denna.
 
 
 Marknader är sig ganska lika numera vad gäller utbudet i marknadsstånden. Honung, kryddiga korvar, t-shirts och godis. Genuint hantverket har numera liten plats och det var svindyrt. En vävd ylleschal kostade över tvåtusen kronor. Vi åkte till fabriken/affären där Jokkmokkstenn tillverkar sina fina alster och jag fick välja samiska tecken till en ljuslykta som Esko köpte till mig. Ett jättefint minne från en minnesvärd dag.
 
Kultur- och demokratiminstern Alice Bah Kuhnke pratade på scenen och hylldade de unga samernas kämparglöd för sitt folk och kultur. Samtidigt en bit bort hade rasistpartiet sverigedemokraterna ett stånd där en hel hög mediakända företrädare likt rädda råttor trängt in sig i plasståndet. Får vi bjuda på kaffe? sa kvinnan. Näähääää, verkligen inte! svarade jag. 
 
Ett stånd visade många djur från vår fauna. Mårdhunden ungefär i mitten av bildenvar en kul att se även om de inte är önskvärda. Närmaste grannen har haft sådana på sin tomt. 
 
 
Och så här dagen efter kan jag bara tacka min lyckliga stjärna att vi åkte dit igår då vi fick njuta av vårväder för idag är det mulet, friska västliga vindar och glashalt.
 
 
 
 

Allt skottat!

 
Nu kan jag ta det lugnt och se våren an. Hustaket är ordentligt skottat av en ung och vältränad man. Det kostade en slant men det var det sannerligen värt. Jag har sedan slugnat bort all snö som ramlat ner på framsidan. Altansidan får vårsolen ta hand om fast det känns en aning instängt nu när jag inte ens ser grannarnas hustak. Hoppas på en rejäl blida så att snön faller ihop. Snömassorna utanför altandörren är högre än mina 161 centimetrar. Nog har det varit mycket snö förr också men inte så här mycket. Usch!
I morgon blir det nöje hela dagen tillsammans med en vän. Ska bli kul. Laddar batterierna i kameran så kanske det blir några bilder i morgon kväll.
 
 
 
 

Lilla solstrålen

 
Underbaraste lilla Ines gillar när mamma Evelina sjunger för henne. 
 

Rapporten fortsätter ...

 
Idag åt jag en jättesemla med så mycket grädde att avskrapet räckte mer än väl till katterna. Jättegod och kaloristinn så att energin räckte till att skotta bodtaket och växthustaket. Känner mig jättenöjd. Ringde syrran när jag klev upp på taket och bad henne ringa om en stund för att kolla om jag överlevt. Det är förvisso inte helt smart att börja med tak när det är mörkt och alla grannar bänkat sig framför Gokväll. Och inte förvånande överlevde jag utan att trilla ner och hade dessutom energi kvar till att plocka fram skidor och pjäxor för att ta mig till växthuset där taket verkligen behövde bli av med snömängderna. Det låter kanske skrytigt när jag skriver om sådant jag gör men det är inte avsikten. Jag vill bara berätta om den glädje jag känner över småsakerna i mitt enkla och krusidullfria liv. Att vara självgående har alltid haft hög prioritet hos mig. 
Dagen började med att dottern kom på morgonkaffe och erbjöd mig en tur österut. Jag handlade bara två småsaker på rea på rea men det var jättebra med en vilopaus från snösvängen. I morgon är en ny dag och om si så där tolv veckor är snön nästan helt borta och sommaren står och knackar på dörren. Längtar!
 
 
 

Rapport från snöhelvetet

 
Förra vintern regnade det var och varannan dag vilket ledde till fruktansvärd ishalka och då önskade vi oss en vanlig vinter med snö och några grader kallt. Nu har vi snö istället för regn men himmel vilka mängder. På vissa ställen på min tomt är snödrivorna högre än mina 161 centimeter. Snart klarar inte slungan av att kasta snön högre.
Idag har jag försökt att med en kara dra ner snö från hustaket vilket krävde mer dona i armmusklerna än jag har. Blev tvungen att ge upp när halva huset återstod och därefter kunde jag knappt lyfta armarna. I morgon ringer jag Länkarna och köper snöskottningshjälp för det som återstår på taket. Resterande klarar jag själv och dessutom är det skönt att göra något vettigt när man tankar ljus och syre. 
Jag har svårt för att be någon komma och hjälpa mig då jag är rädd för att den personen ska skada sig ja rentav dö av ansträngning. Det skulle vara tungt att leva med. Jag har varken säkerhetsutrustning eller försäkring som skulle gälla om något elände inträffade. Förmodar att de försäkringar jag har bara gäller mig själv, huset och bilen.
Idag var inte min bästa dag. Som final när jag tänkte åka till affären och köpa något gott till middag hade ett bakhjul låst sig så det var bara att vända hemåt utan middagsmat. Jag försökte med alla trix som att backa men inget hjälpte. Det blev varma räkmackor och en avocado till middag. Gott men kanske inte det jag var sugen på. 
 

I snöhelvetet

Vilka snömängder som kommit den senaste veckan! I kväll var jag tvugen att ta en värktablett för att stå ut med värken som numera brett ut sig till de flesta muskler i kroppen. Det är slitsamt att vara husägare just nu men snart gör vårsolen sitt och då väntar ett snöfritt halvår.
I morse plockade jag fram stegen igen och klev upp och skottade av brotaket som jag var rädd skulle braka ihop av all packad snö. I morgon kanske jag försöker dra ner lite snö från hustaket men då ska jag använda en speciell långskaftad takraka som min snälla granne Lea erbjöd sig att låna till mig. Jag vill undvika att vara på taket själv med tanke på risker för höftinplatatet. Är inte sugen på en omoperation. 
Ja det är väldigt mycket om snö just nu men annars är livet skönt och bra och snart är det dags att peta ner de första blomfröerna i jord inomhus och köpa perlargonskott. Längtar.
 
 

RSS 2.0