Nolltolerans mot mobbare

 
 
 
 
Mobbning är kränkande särbehandling som innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp till exempel en syskongrupp eller en arbetsplats.

Mobbning handlar i många fall om att skaffa sig makt och status. Studier visar att mobbare vanligen har gott självförtroende men begränsad empati (Olweus, 1991). Mobbare trivs med den makt det innebär att kunna kontrollera och trakassera en annan individ. För att uppnå sitt mål behöver mobbarna den tysta massan till hjälp, det vill säga betraktare, som höjer mobbarens status genom att avstå från att ingripa. För att stävja mobbning är det nödvändigt att ingripa mot dem som mobbar genom att reagera och agera och därigenom sänka toleransen för mobbning. 

Mobbning består av olika former av trakasserier:

  • Fysisk mobbning ( t.ex. slag och sparkar)
  • Verbal mobbning (t.ex rykten, hot och nedsättande kommentarer)
  • Psykisk mobbning (t.ex blickar, suckar, kommentarer, utfrysning)
  • E-mobbning (t.ex. rykten och lägga ut bilder utan tillåtelse på olika nätforum)
  • Övriga former (t.ex. beställa varor i den mobbades namn)

Mobbning bland vuxna handlar oftast om falska anklagelser och exkludering från sociala sammanhang. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver inte prata med människor som irriterar mig" eller "jag bestämmer vem jag vill bjuda på min fest" 

Det är inte ovanligt att det finns ett psykopat i gruppen som blir avundsjuk på någon i gruppen som är bättre i någonting och får då behov av att sänka den personen för att själv framstå i bättre dager. Genom olika manipulativa knep kan mobbaren snabbt vända hela gruppen mot den utsatta.

Omgivningens passivitet är alltså en viktig faktor, som gör att mobbningen kan fortgå under lång tid, ibland åratal.

Idag lär vi barn att ta avstånd från mobbning. Alla barn vet, även om inte alla förstår, att om man inte tar avstånd från mobbning så är man själv en mobbare. Det önskar jag att alla vuxna också skulle förstå och ha kurage nog att agera därefter. Mobbning är alltid fel.

 

 


 

 


Söndagstankar

  
Vaknade till strålande höstsol som fick trädens höstfärger att glöda och gräset att glittra av nattens dagg. Blev genast sugen på en långpromenad. Började med en biltur till barndomshemmet där vi drack kaffe nere vid älven tillsammans med brorsan och avslutade dagen med en svettig skogspromenad i backig terräng tillsammans med syrran. Stoltheten över min nyvunna kondis fick sig en törn.
 
Promenerandet är bra på alla sätt och dessutom får jag och min syster umgås i lugn och ro vilket är det allra bästa. Tidigare hade vi inte den här tiden att umgås. Ibland pratar vi allvar men oftast skrattar vi hejdlöst så att tårarna skymmer sikten plus att vi däremellan är bra på att njuta av naturen. Familjen har varit prio ett för oss båda under alla år men numera tar vi ett kliv tillbaka då det finns en ny generation mormödrar och farmödrar som får äran att axla sin del av glädje, omtanke och vedermödor. Vi planerar för en lugn och trevlig ålderdom då vi bara njuter av allt och alla. I våran skyddade pensionärsvärld är alla jätteduktiga och gör allting rätt eftersom vi inte kommer att känna till något annat. 
 
 
 
 

Bryta en förbannelse

 
 
För en tid sedan gjorde syrran och jag höst på våra käras gravar med cerisrosa ljung och friskt enris från barndomshemmets domäner. Himlen var hög och blå, gula björklöv dalade sakta mot marken och solen värmde skönt. Som alltid pratade vi högt med våra kära om senaste nytt på familjefronten.
En liten fågel, kanske en budbärare, kvittrade i björken intill och följde oss runt kyrkogården och sedan längs hela vägen mot bilen. Vi pratade och den svarade. Det var nästan svårt att stänga bildörren och köra iväg. Jag är inte religiös men däremot tror jag på en kombination av människans inre drivkrafter och ödet. Dessutom tror jag att vi alla finns kvar i någon slags ännu okänd och oregistrerbar form. 
 
I våra käras frånvaro har regelrätt mobbning innehållande alla tänkbara kriterier fått fritt spelrum. Jag är en av måltavlorna och för min del har jag haft skäl att tro att det bland annat handlar om det gruvliga brottet att jag råkar vara förstfödd i en syskonskara och dessutom kvinna. Som äldst har man en långt ifrån avundsvärd position, vilket nog inte alla har förstått. 
Eländet började med gruppförändringar. Normalt brukar ett plus ett bli två men i det här fallet blev det betydligt mer komplicerat och bland annat jag uteslöts direkt utan att vi ens hade träffats. Det har jag accepterat och respekterat och verkligen inte trängt mig på. Vi utsatta har genom åren ställt upp på alla möjliga sätt och i alla gemensamma förpliktelser. Ibland har det blivit rätt och ibland fel, men vi har i alla fall gjort så gott vi förstått och kunnat vid de olika tillfällena. Storasystrar är på inget sätt felfria.
 
Nu äntligen efter alla dessa år av manipulationer, förtal, hot, insinutioner, förlöjliganden och ytterst medveten uteslutning har några av de övriga involverade i familjen förstått problematiken. Det är också först nu som vi utsatta har börjat få kännedom om vad vi anklagas för. Det har liksom varit hemligt och ingen av de invigda har tidigare vågat berätta för oss. Kan säga att många konstiga pusselbitar föll på plats. Nu förstår jag att vi utsatta bara är måltavlor för att vända en obehaglig spegelbild mot. Det är obegripligt att de som sysslar med detta inte för en enda sekund verkar förstå att det de gör berättar mer om dem själva än om oss som är deras måltavlor.
Till en början var jag både ledsen och bedrövad över mobbningen. Jag till och med skämdes över mobbarna och deras agerande, men sedan jag förstått att allthop inte alls handlar om någon av oss som är utsatt så lyfter jag som draken i motvind och ser hela scenariet tydligt och klart från ovan. En befriande känsla. Känns också skönt att sätta ord på det här eländet även om en del av mina läsare kanske tycker att det är för privat och gränslöst utelämnande. För mina närmaste vänner har inte detta varit någon hemlighet. Och om de som utsätter oss för detta läser detta inlägg, vilket vore ännu mer förvånande, så hoppas jag att det kan innebära en tankeställare. Det är de nya generationerna som drabbas hårdast av allt detta då släkter lär bära sorger och allehanda bedrövelser i sju generationer så det är minsann ingen bra present som våra avkommor får släpa på i sina liv. Oerhört trist med tanke på dem och den gemenskap de går miste om. Barn som inte får lära känna sina fastrar, farbröder, morbröder, kusiner och småkusiner och vise versa. Det tycker jag är sorgligt då det nu finns flera nya generationer med sunda unga männsikor och en rymlig arena där alla kunde sammanstråla och umgås. 
 
När jag häromdagen träffade senaste tillskottet i släkten som sov så sött och fridfullt i sin vagn kom jag på mig själv med att önska att jag hade varit en av de goda feérna i törnrosasagan som kunde svinga ett magiskt trollspö för att bryta "sjugenerationsförbannelsen" och ge alla barn i släkten ett långt, friskt och lyckligt liv i kärlek, fred, gemenskap och harmoni med hela sin släkt. Det är för övrigt min önskan för alla, även för de som utsatt oss för allt detta bedrövliga.
 
 
Sving! Swisch! Sving! Swisch! Swing!
 
 
 
 
 
 
 
 

Skärrad

För en stund sedan ringde två uniformerade på min dörr. Det visade sig att en av grannarna hade haft inbrott under natten. Jag var som vanligt vaken jättesent men hörde eller såg ingenting misstänkt. Vi såg Top Gear på teve och därefter gjorde vi natt. Gissar dock att tjuven eller tjuvarna fick gå därifrån ganska tomhänta då det inte är husägarens stadigvarande boende. Däremot väckte det en rädsla i mig från förra inbrottstillfället hos grannar men då var det några estlänningar som greps och utvisades. Då var även nattens inbrottshus markerat men den gången råkade ägaren komma hem och ta bort markeringen. Den kvällen satt jag och pratade i telefonen när jag hörde att dörren i tvättstugan öppnades. Nu kommer någon, sa jag förvånat på grund av den sena timmen till den jag pratade med. Ingen kom in så efter ett tag sa jag att nu måste jag gå och se varför de inte kommer in i köket. Jag gick dit och ingen var där, däremot fanns det snö på dörrmattan innanför dörren ....
I mitt hus finns inget att stjäla, varken värdefull elekronik, värdesaker eller pengar så här skulle tjuvarna bli gruvligt besvikna. Jag har haft ett inbrott för cirka tio år sedan medan jag och barnbarnet var bortresta. Den gången var det en av barnbarnets kompisar som bröt upp altandörren och stal en vinflaska ur kylskåpet. Övriga kompisar som visste om det kom och berättade när vi kom hem.

Alla dessa söndagar

 
 
Veckorna svischar iväg i ett alldeles för snabbt tempo. Känns som att söndagarna kommer betydligt tätare nu än när jag var yngre och jobbade. Medan jag jobbade var söndagar hemska dagar typ arbetsläger då allt som inte hanns med eller orkades med under veckan skulle göras plus ställa i ordning för kommande vecka. Att vara heltidsarbetande kvinna och mamma i en tid innan männen förstod eller iddes dela ansvaret för hem och barn har slitit hårt på oss kvinnor. Jag hade en man som heltidsjobbade och dessutom var fritidsmusiker vilket innebar att han var borta på spelningar onsdag, fredag och lördag år ut år in medan barnen växte upp. Han hoppade in i orkersterbussen på eftermiddagen efter jobbet och kom hem frampå morgontimmarna.Det var i en helt annan tid då det var dans på hotell, logar och andra dansställen flera gånger i veckan. Söndagar tog han igen förlorad sömn och jag var irriterad för att vi aldrig kunde göra något tillsammans med barnen. Vi hade tack och lov två underbara hål i allt det arbetssamma och det var en vecka i fjällen på våren och en veckas bilsemester mitt i sommaren. Under bilsemestern sov vi oftast i bilen alla fyra. Barnen skavfötter i baksätet och vi i halvliggandes i framsätet. Förvisso oskönt men det var gratis och vi var unga. Det hände att vi hyrde stuga och en gång när det åskade och regnet vräkte ner sov vi på hotell. Barnen skrev i sina dagböcker att vi bodde på lyxhotell men sanningen var att vi på nåder fick ett rum som normalt användes av hotellets personal med britsar som man fällde ner från väggen och jag försökte värma en burk Bullens varmkorv under vattenkranen i badrummet. Ja, det var den tiden och jag hade en hemsk migrän som inte gick över förrän jag spytt tarmarna ur mig. Numera är jag migränfri och gammal, fast jag känner mig ung och har en jäkla bra kondis när det gäller städning och utejobb.
 
 
 
 

Underbar höstdag

Äntligen är utejobbet etapp ett helt klart, till och med de nya jordgubbsplantorna har fått komma ner i jorden. Om ett par veckor ska visserligen löven krattas upp men de måste få falla ner först.  Därefter är planen att ta bort fyra rönnar med en massa stammar, men det får bero åtminstone en månad till. Har en elsåg så själva fällandet går förhoppningsvis bra men det stora problemet är bortforslingen av alltihop. Att sakna dragkrok på bilen är ett handikapp för en som vill klara sig själv.
 
Nu har turen kommit till höststädningen inomhus plus mina fönsters alla fyra sidor plus spröjs vilket ger en massa extra hörn att få glasklara. Räknade precis ut att det blir 24 hörn per enkelfönster och totalt 648 hörn .... Jag har skrivit det tidigare, att jag är bra på att bygga berg för det jag ska göra, och i skrivande stund liknar berget mer en obestigbar alptopp. 
 
Gårdagen avslutatades med en långpromenad på en och halv timme längs älven i en strålande solnedgång som speglade sig i spegelblanka älven. Magiskt vackert och balsam för själen.
 
Idag är det inte lika fint, åtminstone inte så här på morgonkvisten. Katterna vill ut i friska luften och då lär jag säkert hitta på något att göra där man jordar ner händerna och får stora jordklumparna under skorna.
 
 

Tisdagmorgon

 
Vaknade precis när morgonsolen nådde över trädtopparna och allt var helt tyst och stilla. Inte ens grannens hund hade kommit igång med skällandet. Himlen är ljust blå och jag ser fram emot ännu en härlig utedag i strålande höstväder. 
Igår gjorde jag klart allt gräv- och planteringsjobb. Idag ska jag kratta ihop alla barr som blåst ner från cembratallen plus jämna till överbliven jord som jag lagt ut på ojämnheter i gräsmattan. Om min högra hand och handled står ut med smärtan ska jag byta jord i den en pallkragen och plantera nya jordgubbsplantor i den. Förhoppningsvis blir allt klart idag. 
 
Efter gårdagens arbetsinsats åkte jag och ett av barnbarnen på en liten tur längs älven. Vi stannade till vid kamlungeforsen och promenerade ut på spången med virvlande och dånande vattenmassor under oss. 
 
 
Vi åkte längs tallskogskantade grusvägar där kvällssolen strålade mellan stammarna. Så vackert! I byn med fortet log solen inbjudande precis i inkörsporten. 
 
 
Mormor! du snarkar, sa barnbarnet då jag senare hade däckat i tevesoffan. Masade mig till sängen och har sovit som klubbad. 

Söndagsmorgon

 
Vädergudarna hörde nog mina innerliga böner om trevligare väder för idag är det friska västliga vindar och bitvis små solstrålande gluggar på himlavalvet.
Under natten har massor av barr blåst ner från cembratallen och björkarna står snart kala. Helt ok för min del. Är helst utomhus och gör bort utejobben innan termometern kryper ner mot noll. Den dag allt utejobb är klart ska utejulgranen ställas på plats, färdigklädd och redo för att bara stoppa i kontakten när det blir dags för adventsljus. Den gamla plastgranen funkar perfekt för den uppgiften. Jag vet inte hur många gånger inför advent som jag förbannat mig själv som inte fixat granen innan det stora mörkret, snön och kylan. Oj märker att tankarna vandrat onödigt långt fram i tiden. Åter till nutiden för idag ska jag greppa spaden och utöka en rabatt för några kära växters skull.
 
Ojdå! Några timmar efter att jag publicerat inlägget kom jag på att det är måndag idag. Alltså borde rubriken ha varit måndagsmorgon ....
 
 
 
 

Höstfunderingar

 
 
Naturen ändrar färg allt mer mot gulrostbrunt för var dag som går. En del björkar har tappat nästan alla sina löv medan rönnarna fortfarande lyser gröna och är fulla av strålande rödoranga bärbuketter. Rönnlöven faller så pass sent att de nästan alltid är snöpudrade när det är dags att kratta ihop dem. Min plan är att ta bort varannan rönn längs ena tomtsidan då de växt in i varandra. Att kapa ner är det enkla, det svåra är att få bort stubbe och rötter men det löser sig säkert på ett eller annat sätt.
Jag skulle vilja göra så mycket här hemma men det mesta kostar pengar som jag inte har eller kräver redskap som jag inte har eller kräver mer muskelstyrka än jag som kvinna besitter hur karlaaktig jag än är. Jag är fortfarande stark fast numera är det mina krokiga fingrar som sviker när det ska lyftas tyngre saker. Irriterande.
 
 
 
 
 

Regngrått

Stupade framför teven i gårkväll och har sovit nio timmar vilket är många timmar fler än vanligt. Känner mig ledbruten och måttligt alert. Riktigt starkt morgonkaffe fick fart på hjärnkontoret och övriga kroppen lär väl komma igång så småningom. Höll på att stupa när jag steg upp på grund av att fotlederna inte ville böja sig. Det är inte kul med en strejkande kropp men hitintills har min vilja segrat. Det mesta går om man bara vill tillräckligt mycket.
 
Det väldigt lugnt i kvarteret för att inte säga heldött. Utanför fönstret är det så pass regngrått att ljuset inte ens förmår att få lyskraft i de gröna gräsmattorna. Känns dystert och vilsamt på samma gång. Har tagit fram ljuslyktor och bytt batteri i ljusen. Kan tyvärr inte ha levande ljus mer än i stängda lyktor på grund av mina kissekatter. Funderar på att köpa ett doftljus och ångrar bittert att jag inte köpte ett som hette Black vanilla när jag var i huvudstaden. Underbar doft.
 
 

Tankar efter en synnerligen trevlig dag

 
Allt örongodis från gårdagens musikupplevelser i Studio Acusticum i Piteå sitter liksom kvar i kroppen. Hela dagen i bästa sällskap var superbra inte att förglömma den förnämliga lunchen. Helg galet gott med bland annat röding med den godaste sås jag någonsin smakat. Tårtan till eftermiddagskaffet var inte heller fy skam.
 
Numera lyssnar jag nästan aldrig på musik här hemma eftersom jag bara har en tjugo år gammal radio som förutom att den är otymplig har ett störande vasst ljud. Så småningom hoppas jag att det trillar in slantar på kontot och då ska huset utrustas med en liten behändig apparat där både diskant och bas kan justeras.
Jag trivs förträffligt i tystnaden och tänker aldrig på att det är tyst. De få gånger radion står på upptäcker jag hur många bra radioprogram det finns och som jag går miste om när jag inte ens stoppar kontakten i väggen. 
 
Idag är det fredag igen och min plan denna något mulna förmiddag är att jobba utomhus men först ska det dammsugas inomhus. Funderar också på att starta en surdeg, blev inspirerad av gårdagens lunchsällskap som bakade både matbröd och kanelbullar på surdeg. Eva, som hon hette, berättade också att det surdegsbröd vi köper i affärer sällan är riktigt surdegsbröd eftersom bagerierna ofta tillsätter lite jäst för att minimera risken för misslyckat bak. Bageriernas surdegstillsats är alltså ofta mer som en smaktillsats. Riktigt surdegsbak kan lätt misslyckas av många olika orsaker.
 

Trädgårdsjobb

 
 
Det blev en fin dag med sol och svalkande vind, alltså helt perfekt för grävjobb i rabatterna. Idag blev stora rabatten med viss svettig möda helt klar. Har rensat bort en massa oönskade växter och delat gamla perenner. Kämpigt för mina onda fingerleder. Om växterna överlever vintern kommer jag att ha en tät och näst intill skötselfri perennrabatt nästa sommar och förhoppningsvis även en njutning för ögat. 
Nu återstår en liten rabatt typ bra-att-ha rabatt med växter som jag sparade vid förra rensningen. Naturligtvis har de växterna blivit riktigt frodiga och fina så nu står jag inför mer grävjobb och tunga jordsäckar. Nåja, det brukar gå bättre än vad jag målar upp. 
Kvällen bjöd på en åktur längs solglittrande vatten mot barndomshemmet. Vi stannade till, åt en glass och njöt en stund av utsikten. Vinden tog i och stora kaskader höstlöv revs loss och virvlade runt i luften. Hösten är här men ännu är det många fina dagar kvar innan det stora mörkret överfaller.

Tisdagstankar

Att vara självgående är tillfredsställande men kan bitvis vara ganska jobbigt. Det är en himmelens tur att jag är så bra på att mamma mig själv. Inte alltid på nyttigaste sätt men dock lite tröst i olika bedrövelser och uppmuntran att ta nya tag även när tagen verkat ha tagit helt slut. Ibland unnar jag mig till och med med att vara oförskämt nöjd med mig själv. En härlig känsla och absolut ingen hindrande Jante på mina axlar.
Igår var det inte kul när jag hade förstört skallen på två halvt inskruvade skruvar i den nya postlådan. Har kämpat för att få loss dem men gick bet och måste nu anlita sonen som har viss vana av sin mors skruvteknik. Min skruvdragare har gått sönder så jag använde borrmaskinen och det var tydligen inte det ultimata. Upptäckte efteråt att hastigheten gick att justera men då var det redan för sent.
 
Idag kändes det bedrövligt för en stund men så såg jag att ambulansen hämtade en granne och då tänkte jag att herregud vad har jag att gnälla över som mår bra och har så många nära och kära bland familj och vänner. För tillfället har jag till exempel ett barnbarn hos mig för en tid. Bara det är i sig en stor lycka även om det rubbar min stillsamma existens. Så klart hoppas jag att det inte var något allvarligt med min granne som för övrigt är en mycket bra och trevlig granne. 
 
 
 
 
 
 

Ledbruten

Idag kom jag äntligen igång med projekt uppgrävning av stora rabatten.Det blev ett digert jobb med att sila jorden för att få bort så mycket som möjligt av ogräs och rötter till växter som jag försökt utplåna i många år. Har också grävt upp liljelökar som ska få en ny plats där de färgmässigt passar bättre. Mina döda pioner som återuppstod och delades i sju delar vilka alla har överlevt är nu tillbaka i rabatten. Hoppas att de klarar en höstflytt. Hädanefter ska det bara vara perenner i den stora rabatten. Ettåriga sommarblomster får kommande år förgylla tillvaron i krukor på strategiska ställen. 
Om vädret är torrt i morgon ska samtliga trädgårdsjobb avklaras för sedan väntar innejobb. Lika bra att fixa allt när jag lika är ledbruten och igång. Får inte glömma att rita en skiss över det jag planterat så att jag inte råkar gräva bort blomster till våren i tron att det är ogräs, vilket har hänt mer än en gång. 
 
Känner mig ungefär lika eländig som greppet som ligger ute på gräsmattan med avbrutet skaft. Värst är handleder och fötter.
 
 
 

Våffelfest

 
Idag fick jag besök av två glada tonårstjejer som ringde innan besöket och önskade sig våfflor och det fick de så klart med hemkokt hallonsylt och grädde därtill. Även pappan kom hit och mumsade våfflor.
 
Dagen började med regn för att övergå i sol och som final bjuda på en riktigt skön kväll. Varit ute med de fyrbenta och samtidigt passat på att klippa bort överblommat i rabatterna. Endera dagen ska den större rabatten grävas om ordentligt men ugnsplåtsintermezzot har gjort mig lite handikappad vad gäller ena stortån som absolut inte gillar att trängas in i en sko. Sandaler är det som gäller en tid framöver. Blodutgjutningen har runnit ner under tån men befarar att nageln kommer att lossna. Nåja, det kunde ha blivit värre.
 
 
 

Skördetid

 
 
Idag har jag tagit hand om den förnämliga lingonskörden och däremellan hunnit ett ärende med en av mina huvudmän plus skjutsat en annan man till södergående buss. Sylten är burkad, lingondrickan står och drar ett dygn och disken är avklarad. Nöjd så här långt. Däremot insåg jag att frysboxen börjar vara fullproppad, fick knappt plats med några byttor färska lingon. Eftersom mina safter och sylter är lättsockrade och konserveringsmedelfria krävs det frysning av det som inte ska användas inom närmaste månaden. Saknar äppelmoset av egna äpplen och hoppas i stället på stor skörd kommande sommar. Äppelträdet lever och har skjutit massor av nya skott på de kala grenarna. Tror att det var en riktigt kall försommarnatt då tempen sjönk neråt minus tio grader som frös blad och blomknoppar som precis höll på att spricka ut. Nästa försommar ska jag vara beredd med stora plastskynken. 
 
 
 

RSS 2.0