Kvällstankar
Egentligen hade jag tänkt skriva om att jag avskyr maskrosor så till den milda grad att jag gått omkring med en pumpspruta och förgiftat varenda en som jag såg innan jag blev alldeles yr i mössan av att gå dubbevikt. Ryggen gillade det inte heller. Min rygg har inte vållat mig några större bekymmer på flera år sedan jag gjorde en radiofrekvensdenevering som innebär att läkaren går in till aktuella nerver med en metallspets som värms upp till 80 grader och då förstörs höljet på nerverna i ryggen som skickar smärtimpulser till hjärnan. Därmed når inte smärtimpulsen hjärnan och jag känner ingen smärta. Alltså har min rygg inte blivit av med de gamla skadorna men jag har sluppit smärtan på grund av RF-behandlingen. Nu verkar det tyvärr som att höljet har återhämtat sig och jag har återigen känslan av att ryggen ska gå av på mitten. Smärta är kroppens varningssignal om att något är på tok och att göra den här behandlingen gjorde att jag kunde jobba några år extra men om det på sikt är bra för min rygg är jag långt ifrån säker på. Kanske har behandligen rent av inneburit att mina ryggskador förvärrats på grund av att jag inte känt varningssignalerna. Ett kvinnoliv är inte mycket värt. Vi ska tydligen utbilda oss, skaffa barn, hjälpa gamla föräldrar och jobba utav helevete till dess att vi stupar utarbetade och dessutom med en orättvist usel pension. Idag vill vi så gärna tro att kvinnor och män är nästan jämställda men för mig gäller fortfarande en bild som etsat sig fast i min hjärna från årskurs sju eller åtta. Alltså året 1963 eller 1964. Det var mattelektion och matteläraren stod som vanligt lutad över några killas bänkar där det tydligen pågick något intressant. Vi, några tjejer och jag,räckte upp handerna och ville ha hjälp och då vände läraren flinande på huvudet medan han sa: Ni flickor kommer inte att behöva kunna det här ...