Qunilla

Som alltid knakar det olycksbådande i farstubron när kylan tar ett hårdare grepp. I natt hann jag med flera korsord innan sömnen infann sig men sedan sov jag som en stock och vaknade efter en konstig dröm också som alltid när blodsockret dippat för lågt. Raskt upp och söka fram något tillräckligt sockrigt och hålla sig vaken tills det gjort verkan. Känns lite onödigt att en sockerälskare ska råka dö av för lågt socker. 

Om jag får leva tills jag blir riktigt gammal och om jag ve och fasa blir beroende av förvaring så hoppas jag att personalen har hjärnceller nog att förstå hur diabetes kan ställa till det med kroppen. Idagens äldreförvaring är det alldeles tokigt då diabetsgamlingen får en fast dos insulin utan hänsyn till mängden matintag. Äter gamlingen maten så funkar det kanske men om den inte äter ja då kan det gå hur som helst. Jag gissar att många stackars förvirrade diabetiker går låga och höga utan att någon i personalen fattar ett dyft. Om man är diabetiker själv så vet man hur jobbigt det är när kroppen larmar på alla tänkbara sätt och hur orkeslös man blir efteråt. Om jag går låg när jag är vaken så är första tecknet att jag känner mig irriterad och jättetrött utan anledning. Nästa steg är darrig, synbortfall och rejäl svettning. Fruktansvärt jobbigt.

Nästa oro gäller om någon kommer att bry sig om att jag är gastric bypassopererad och bara kan äta pyttemängder åt gången. Kanske får jag svälta ihjäl som så många gör i dagens så kallade äldreomsorg. Hemska värld. Jag ryser vid blotta tanken.