Resan tillbaka
Igår åkte jag och syrran tillbaka till vår barndoms smultronställe där våran älskade mormor bodde och där jag såg dagens ljus. Mormor var extra betydelsefull eftersom vi bara hade henne då både morfar, farfar och farmor var döda långt innan vi föddes. Våran morbror Einar som bodde med mormor på hemgården var också betydelsefull och älskad av oss barn. Barndomens resor dit längs slingriga grusvägar var en höjdpunkt i tillvaron. Mormors mat var extra god, alla var glad och i hennes skåp gömdes intressanta skatter.
Första stopp var på kyrkogården där Einar är gravsatt. - Är du här Einar, frågade syrran och i samma stund tog vinden i och prasslade rejält med asplöveni dungen intill. Sedan blev det tyst. Han var där. Vi ställde ett blinkande batteriljus i häcken intill.
Därefter passade vi på att shoppa och äta gott på anrika Brännvalls kafé plus att vi köpte med oss gofika till eftermiddagens kaffepaus.
Det är alltid, nu som då för länge sedan, en speciell känsla att svänga in på vitmossekantade grusvägen till mormor. Som barn visste jag att både mormor och Einar skulle stå ute vid husknuten och vinka så fort då såg bilen. När vi barn vällde ut ur bilen lyfte Einar oss högt i luften och i köket var fikabordet redan dukat med mormors godsaker. Skratt och prat på överkalixmålet fyllde luften som en mjuk filt av kärlek.
Igår satte vi oss på farstsubron i stillheten tillsammans med knotten och drack syrrans medhavda kaffe och mumsade på flera tusen kalorier från Brännvalls bageri. - Om ni är här så skicka en fågel till oss så att vi vet, sa jag och vips kom en svala flygandes i flera akrobatiska rundor alldeles framför näsan på oss.
Som alltid gick vi en tur in i skogen och runt gårdens hus med kamera på magen och minnesbilder i huvudet.
En sorglig syn var däremot kyrkogården i Lansjärv. Den verkade inte vara krattad den här sommaren. Under handikapprampen in i den lilla kyrkan var det fullproppat med torra fjolårslöv och överallt kvistar och kottar. Vi hittade en sopkvast som vi sopade ihop det värsta med runt mormors grav. Mormor och morfar fick också ett litet blinkande batteriljus som enligt en liten lapp på ljuset ska räcka i minst nittio dagar, alltså ända in i november.
Hemresan gick via ett tänkt fotostopp uppe på Brännabergets topp men där var det taggtrådsförsedda stängsel och låsta grindar så vi missade den underbart vackra utsikten. På nedvägen hittade vi en liten glipa i skogen så att vi i alla fall fick en glimt av de vattnet och de blånande bergen i fjärran.
