Grått
Snöandet fortsätter även denna dag. Suck. Längtar efter att sitta ute på farstubron tidiga morgnar och varsamt vakna till fågelkvitterkören i dungen intill och solens värmande strålar som sakta flyttar snökanten allt längre bort bort från bron. Det är mer än tio år sedan jag prenumererade på en dagstidning så den saknar jag inte längre på frukostbordet. Faktiskt skönt att slippa se allt elände. Det räcker med händelserna i min familjs lilla värld. Numera kollar jag rubrikerna på internet men det är ytterst sällan det är något som lockar till mer ingående läsning.
Just nu känns det som att livet har tryckt på pausknappen. Min dotter planerar sin mans begravning med allt vad det innebär och själv känner jag mig maktlös och på fel plats mest hela tiden. Allt känns fel. Som mamma och mormor önskar jag att det gick att lyfta den förtvivlade sorgen från deras axlar men samtidigt vet jag att de måste gå igenom allt själva för att så småningom gå vidare i sina liv.