Qunilla

Igår var det 49 år sedan jag blev mamma för första gången. Visserligen ung, men oerhört lycklig över mitt och Staffans kärleksbarn. Söt som en docka, rosiga kinder och kolsvart hår. Nöjd välskapt baby som åt, växte och sov som småttingar ska. 

Då för 49 år sedan var man vuxen när man hade gått ut enhetsskolan. Antigen började man jobba på ett riktigt jobb, vilket många gjorde, eller gick vidare till fortsatt utbildning vilket inte var lika självklart som idag. Det är stor skillnad mot hur dagens unga behandlas som får vara småbarn tills de är åtminstone tjugofem. Jag och syrran fick helt naturligt och succesivt lära oss att sköta ett hem under uppväxten och jag tror inte att vi någonsin gnällde utan såg det som något helt naturligt även om det inte alltid var roligt. Det var detsamma i de flesta familjer. Jag är fylld av tacksamhet mot mina föräldrar som tog sin föräldrauppgift på allvar och hjälpte oss att fylla ryggsäcken med livskunskaper. 

Även om den tidens skola tydligt markerade att flickor skulle lära sig att sköta hem och barn så lärde pappa mig en hel del typiskt manliga sysslor, fast med facit i hand så skulle jag ha velat lära mig betydligt mer om bilmek och husbygge. Eller rättare sagt så borde jag ha varit mer intresserad när han försökte lära mig hur vissa delar i en bilmotor fungerar eller varför det ska vara si eller så i ett husbygge.