En viktig dag
I morse steg en strålande sol upp på en klarblå himmel med all säkerhet till den internationella kvinnodagens ära. Nu några timmar senare är himlen lätt mulen men vindens kraft i grannens flaggvimpel är oförändrat stark och snart kommer nog solen tillbaka lagom tills det vankas kaffe med dopp hos en av mina resekompisar.
Kvinnors villkor i olika avseenden är fortfarande inte jämlika med männens och det är banne mig en större skam än mycket annat som pågår i dagens samhälle. Läste precis i http://blogg.amelia.se/underbaraclara/ om att vi kvinnor jobbar nästan två månader gratis varje år i jämförelse med männens löner.
Det är med stor glädje jag ser att sjuksköterskorna nu gör revolt för att höja sina löner och att det har fått konsekvenser i sjukvården. Nu hoppas jag bara att det ska dra med sig undersköterskor och andra som jobbar inom äldreomsorgen för även om de har hyfsade löner i förhållande till utbildningsbakgrund är övriga arbetsvillkor rena slaveriet och det slår säkert tillbaka på brukarna, alltså de gamla som inte har förmåga att föra sin egen talan.
Igår var jag på återbesök efter höftoperationen och när jag var på väg ut ur sjukhuset ropade en gammal kvinna i rullstol på mig. Hon satt alldeles ensam i den stora vestibulen, förvirrad och rädd och undrade hur hon skulle ta sig till tåget. Jag frågade vart hon skulle och förstod att hon var placerad där för att invänta taxitransport hem. Såg en personal på håll och ropade till henne om hon visste något om den gamla tanten. Nä, hon ska väl med taxi, ropade hon tillbaka och försvann genom svängdörren. Jag sprang efter och frågade när den taxin kommer och hon svarade att chauffören nog var nog någonstans i huset ... Tanten grät och ojade sig av trötthet och hon försökte resa sig ur stolen men benen bar inte. Minutrarna tickade iväg och ingen chaufför i sikte. Då dök det upp två "udda" personer som jag bad hålla ett öga på tanten tills hon blev hämtad eftersom jag hade en tid att passa. Jag gick därifrån med dåligt samvete och rejält förbannad över hur nonchalant och dessutom oansvarigt våra gamla behandlas.
Ja, och min höft blev godkänd förutom att mitt opererade ben har blivit nästan två centimeter längre än tidigare, därav min haltande gång så nu blir det remiss för röntgen och inlägg och gud vete vad. För övrigt mår jag prima.