Söndagsfunderingar
Det känns som om söndagarna kommer tätt numera och det fyller mig med fasa, eller rättare sagt dödsångest. Minns när jag som liten flicka började förstå tidsbegreppet och räknade ut att jag skulle fylla 51 år 2000. Det var oblickbart svindlande långt in i framtiden så min ålderdom var ingenting jag behövde oroa mig för och skuttade lugnt vidare därhemma bland kor, grisar och höns. Nu har det gått tretton år efter år 2000 och tiden bara rusar iväg från mig. Hemskt! Jag känner mig som tjugo och har massor ogjort och fylld av idéer och lust för allt möjligt. Min livsaptit är det alltså inget fel på. I och för sig får jag vara glad för att jag fortfarande lever och för att jag har många nära och innerligt kära omkring mig. Även om kroppen har små skröpligheter upplever jag att hjärnan mår prima - än så länge. Knäpper nästan mina händer och ber till högre makter om att skona mig från bitterhet och demenser som enligt mig är det ovärdigaste en människa kan drabbas av.
Om jag som tonåring hade förstått hur min väg i livet skulle bli hade jag delvis gjort andra val men med facit i hand kanske jag inte hade haft ett så bra liv som det jag har idag. Det hade dock inte skadat om jag hade stannat och tvärvänt på vissa vägar av omsorg om mig själv. Min tro på det goda hade jag utan tvekan kunnat sänka till en hälsosammare nivå. Nåja, jag kan i alla fall trösta mig själv med att jag inte gett upp hoppet i första taget. Apropå hopp så kom det häromdagen ett brev från ortopedkliniken så nu hoppas jag på att kunna svänga min höfter i sensuell salsa inom en snar framtid ...