Qunilla

Dagen har var skönt stillsam. Har smågrejat både inomhus och utomhus. Infarten var som en nyspolad ishockeybana i morse så där gick det åt en hel hink grus och sand. Fick ta rullatorn som stöd för att våga mig ut på isen. Det fanns också en del skräp att plocka ihop. Grankvistarna framför bron hade blåst iväg och de fina islyktorna har tinat och kvar stod bara ett antal utbrunna värmeljus. I morgonbitti kommer sopbilen vilket verkligen är lägligt för soptunnan är proppfull.

 

I kväll var det bio som gällde. Har varit tillsammans med en kompis och sett hundraåringen som försvann. Det var en rolig film och hundraåringen fick verkligen vara med om häftiga upplevelser på ålderns höst istället för att tyna bort på ett äldreboende. Åh vad jag önskar att dagens äldreboenden vore mänskligare för våra gamla. De flesta gamla har så fruktansvärt tråkigt liv sina sista år och det är banne mig brottsligt att det är så illa ställt. Även om man är gammal, dement och allmänt krasslig så vill man säkert ha roliga upplevelser de stunder man orkar.

Jag har bilder inom mig som är oerhört smärtsamma. En av dem handlar om min morbror, en oerhört snäll man som aldrig gjort ens en fluga förnär. Han var barnlös. Jag och min syster kom till äldreboendet där han bodde och möttes av en olycklig man med sönderslagna glasögon och väldigt ont i sin ena arm. Han hade en god man som borde ha fixat nya glasögon men inte gjort det. Efter min morbrors död kunde man läsa i dagstidningen om att det hade funnits personal på just det boendet som varit våldsam mot de boende. Min morbror hade en demenssjukdom och åt förutom bromsmedicin en typ av psykmedicin som man enligt en annan läkare absolut inte ska ge till gamla och dementa. Jag grubblar ofta på hur min morbrors sista år i livet verkligen var.