Qunilla

 

I går tänkte jag på hur alltför många människor går omkring och spelar teater för att försöka framstå i bättre dager, eller det de tror är bättre dager. Minns att min föredetta svärmor ursäktade sig inför sina bekanta och förklarade att jag var ett naturbarn ... en annan gång sa hon välmenande att jag måste lära mig att spela teater ... jag kan fortfarande komma ihåg hur kränkt jag blev och hur jag tänkte. Hon ville så gärna att jag skulle vara en "fin" dam, kruxet var bara att hennes och min uppfattning om begreppet fin dam var väldigt olika. Självklart ville jag lära mig att fungera på olika arenor men utan att ge avkall på min personlighet. Det här var i mitten på 60-talet då kvinnor började våga öppna munnen och tycka till och det skrämde till en början skiten ur många förtryckta kvinnor. Minns en kvinna i bekantskapskretsen, en lång och kraftig kvinna med bestämda åsikter, och ett klädval som signalerade hennes kraftfulla personlighet. Jag minns speciellt en illröd kappa med stora blanka svarta knappar som fick väninnorna att baxna av skräck för aldrig skulle de våga att ta för sig så mycket utrymme att de märktes på lång väg. 

Jag har, trots fd svärmors förhoppningar, lyckats förbli ett naturbarn med vissa justeringar av tidens tand, precis som stenarna vid havet som ständigt slipas av vågornas rörelser. Men eftersom jag består av hårt urberg är ytan långt ifrån slät och len ... och lär aldrig bli det ... he he he