Qunilla

Blommorna på våra käras gravar slokade och massor av gula rosenblad täckte marken. Trist och samtidigt mest sorgligt. Syrran hade varit förutseende och tagit med sig en packe blomplantor och det behövdes sannerligen. Hädanefter måste det bli fler vattningsresor. Dyra resor, men samtidigt ett hedersuppdrag av vikt. Det finns en lösning, men jag gillar inte de fula självvattnande lådorna som numera grävs ner på allt fler gravar, men som jag ser det finns inget alternativ.

 

I dag hamnade jag i ett samtal, eller var det kanske skvaller, som handlade om ett par personer som utmärkt sig i negativ riktning. Den ena vi diskuterade kan glädjestrålande och stolt berätta om sitt elaka beteende mot någon annan person, medan den andra bäddar in elakheter eller säger A men inte O. På mig biter ingetdera, jag noterar bara deras giriga ynklighet i behovet att försöka hävda sig själv genom att försöka trycka ner andra. Undanhållande av information är också en sak som kan göra att vissa upplever sig ha makt och styrka. Ynkligt och patetiskt så det förslår. De här människorna är liksom fångade i en låtsasbubbla där de med pinsamma medel försöker vara förmer än andra. På ett sätt kan jag tycka synd om dem och på ett annat sätt tänker jag att man måste ha förståelse för att det för vissa tar längre tid att hitta modet att våga vara sig själv och vara nöjd med det - alltså att försonas med att bara vara en vanlig medelmåtta, varken mer eller mindre. De här människorna hör inte till dem som jag valt att umgås med, men likväl stöter jag på dem lite då och då.

Tack och lov hör jag till de lyckligt lottade som har fina nära och kära samt vänner som respekterar mig för den jag är med förtjänster och alla brister. Fina jordnära människor som har förmåga till ömsesidig respekt, empati och gemenskap. Det är lycka. 

 

Ge med hjärtat och du får dubbelt tillbaka!