Qunilla

Idag har det bjudits på ytterligare en strålande varm högsommardag, precis det väder de flesta önskar sig minst elva månader per år. Mitt på dagen visade termometern i skuggan +26°C. Gräsmattan växer så det knakar i värmen efter allt regnande och jag har kört klipparen på tomtens 1300 m² i mitt anletes svett. Frampå eftermiddagen när stegen började bli tunga åkte solhatten på för att inte drabbas av solsting. Garagets södervägg fick också en stunds målning tills värmen blev alltför pressande. Känner att alla måsten måste bli gjorda. Det som var bland de första måstena, fönstren, verkar ha blivit ett av de sista. Usch, gruvar mig för kladdet med färg och kitt. Det är en hel del pyssel för att hålla en tomt någotsånär i ordning, men de få stunder allt är tip top är guld värda. En trädgård måste vara den bästa själavårdaren som finns. Jag njuter ända ner i tårna. Då tar jag fram kameran och fotar ur fördelaktiga vinklar, precis som i trädgårdstidningarna. Sedan känner jag mig så gudomligt nöjd och tillfreds. Måla med bred pensel uppmanar trädgårdsreportagen och om jag förstått rätt ska samma sort och färg planteras i stora sjok och det försöker jag göra numera. 

 

I kväll åkte jag tillsammans med dotter och barnbarn och vattnade på våra käras gravar. Efteråt sökte vi oss till min barndoms badställe där vattnet alltid var varmt ... stället hade krympt, gäddan plaskade i vassen, knotten gnagde på oss och vattnet var ljuvligt skönt. Barnbarnen badade en stund i den spegelblanka sjön innan vi vände hemåt.