Mönster
Upplever att det är ganska skönt utomhus efter allt regnande. Tyvärr jädrans blött så det är gummistövlar som gäller.
Mina fingrar är fulla av skrivlust och formligen flyger över tangenterna och jag ser ett tydligt mönster i ämnen som återkommer. Tydligast är besvikelse och frustration över skolans och äldreomsorgens svek. Frustration över att så många inom de verksamheterna inte har förstått sitt uppdrag och dessutom tolkar lagarna utifrån vad de själva anser om de överhuvudtaget bryr sig eller kanske förstår vad lagen säger. Alla brister beror inte på avsaknaden av pengar.
Jag är ingen vän av privata skolor och vårdinrättningar, men för flera av mina barnbarn är friskolan en stor lycka. Att som litet barn få uppleva att det finns vuxna som på inga villkor accepterar mobbning för att jag är lång och överviktig, att jag blir sedd för den duktiga elev jag är, ja faktiskt så sedd så att jag får läsa flera ämnen med nästa årskurs och klarar alla prov med full pott. Vilket lyft för ett litet barn som under flera år kränkts i den kommunala skolan med lärarnas godkännande. Faktiskt har en lärare i den kommunala skolan uttalat sig så här till mig om mitt barnbarn:
- Hon är ju så äcklig, petar sig i näsan och pruttar högt. Jag förstår att de andra reagerar. Det är hennes eget fel. Det är självvalt ...
Hon var bara sju år och lärarna tillät att hon slogs omkull, kallades allt möjligt nedsättande, att kläder revs sönder och gömdes. Bussresorna till och från skolan var en mardröm. Hon var sju år då ...
Det är många runt omkring som mått dåligt av detta. Jag tänker bland annat på klasskamraterna som inte ville mobba men som inte vågade ta avstånd med risk för att själv bli mobbad. Det fanns klasskamrater som inte kunde somna om kvällen och som berättade för sina föräldrar om vad som pågick i skolan. Vissa av dem kommer att bära med sig skuldkänslorna genom hela livet för att de vuxa i skolan svek.