Glad Påsk!
För länge sedan, när jag var barn, drev min pappa ett hönseri med runt tvåtusen värphöns. Varje vår kläcktes kycklingar. Gula oemotståndligt söta dunbollar. Äggkläcklingsapparaten såg ut som en garderobsvägg med massor av dörrar med infällda luftfuktighetsmätare och värmemätare. Inuti var det massor av hyllor där äggen låg utplacerade. Det var en spännande upplevelse när pappa hämtade mig och syrran så att vi fick komma och se de första som hade hackat sig ut ur skalet. Efter någon dag var brickorna fyllda med gula pipande dunbollar och då flyttades de till burar i rum intill som var ångande varmt och skönt.
De flesta tuppkycklingarna sorterades bort och gick en för tidig död till mötes och det väckte alltid sorg i mitt barnahjärta. Kycklingarna växte snabbt och de gula dunen ersattes av vita vingpennor. Då var de inte längre lika oemotståndligt söta. När sommaren kom flyttades de till hagar nedanför vårt hem alldeles intill älvkanten. Frampå höstkanten var de stora nog att börja värpa ägg. De första äggen var små blanka miniatyrägg. Varje sommar dök det upp cirklande rovfåglar som ibland lyckades slå klorna i en höna innan den vettskrämd hann gömma sig i nattskyddet. Det hände också att några gråhundar uppifrån byn gjorde räder och en gång bet de ihjäl nästan alla ungtuppar som var sparade för avel. Som jag hatade dessa hundar som dessutom var folkilskna.
En vår fick pappa i uppdrag att kläcka fram ett antal gåsägg. Några av gässen var lite klena så uppdragsgivaren ville inte ha dem och då fick jag och syrran en gås var. Pappa gjorde en hage med bur mitt på gården och vi pysslade om våra gäss som förmodligen såg oss som gåsmammor och följde efter oss i tid och otid. En dag kom de elaka gråhundarna springandes och närmade sig gläfsande våra gässlingar. Jag tog en piassavakvast och slog mot hundarna allt vad jag förmådde och under tiden lyckades syrran mota in gässen i farstun hos våran faster och farbror. Gässen lämnade i sin förskräckelse stora pladuskor på fasters matta. Jag minns fortfarande hur mitt hjärta klappade så hårt att det gjorde ont. Gässen växte sig stora och hade som favoritsysselsättning att anfalla våra tvillingbröder som då var i treårsåldern. Hösten kom och en solig dag tog jag min gås och rodde ut en bit i älven. Där hoppade vi i och simmade runt en stund. Några dagar senare hade jag lunginflammation. Tiden gick, det blev kyligare och gässen fick flytta in i stallet. En dag när jag kom hem från skolan doftade det gott från köket. Jag lyfte på locket till stekgrytan och där låg något mycket större än en höna. Det var min gås. Jag blev alldeles galen, skrek och domderade och det slutade med att mamma bar ner grytan i matkällaren.