Ljuvliga söndag
Har tagit det lugnt idag. Varit ute med kissen och njutit av dagsljuset. På eftermiddagen åkte jag iväg mot kära hemgården. Snöklädda ståtliga tallar kantade min väg och himlen var så underbart skön i orange, rosa, blå och lila toner. Det är stort, näst intill en religiös upplevelse, att få uppleva naturens skådespel.
Surrade med brorsan, åt och drack kaffe medan mörkret föll. Fylld av välgörande hemluft körde jag sakta hemåt till en ung herre som otåligt ringt och undrat var jag höll hus.
Väl hemma igen blev det nedpackning i flyttkartonger av saker som har mellanlandat hos mig. Hittade bland annat en del kläder som passar mig. Lånar dom tills vidare.
Jag blir alltid bedrövad när jag börjar botanisera bland kartongerna i förrådet som exempelvis när jag lyfte på locket till en skokartong så tittade ett enögt mjukislejon på mig med bedjande blick. Tankarna gick bakåt till den jul för si så där 55 år sedan då jag fick den av min faster. Som den samlerska jag är så låg även det lösa ögat i kartongen. Det som gör mig bedrövad är att förmodligen ingen vill ha mitt lejon och jag kan inte slänga bort det heller. Samma är det med babykläderna från förr som numera är decimerade att rymmas i en liten skokartong. Det är gott om små kartonger på mina hyllor prydligt märkta med sitt innehåll.
När jag fick barn var det en stor ära att få låna och använda de babykläder som fanns i släkten. Mjuka vita skjortor med rynkade krås, hemstickade koftor och sänglinne broderade med oändlig kärlek till det lilla barnet. Nej, sådant slänger man inte utan att riva hjärtat ur kroppen och därför har jag som sagt gott om kartonger.