En vecka kvar
Ståendes inför den sista semesterveckan inser jag hur mycket som är kvar att göra. Måleriet rullar för all del på, men det är trist att konstatera att prydnadsdammen som skulle anläggas lyser med sin frånvaro. Det ska bara vara 30 centimeter vatten i den så att det inte behövs några skyddsattiraljer så egentligen är det inte något jätteprojekt.
I fredags var jag och vännen och hälsade på käraste kusinerna som semestrar i huset där jag föddes för länge sedan.
Jag har flera gånger genom åren skrivit om mina känslor för denna by och om kärleksfulla minnen som rör vid hjärtat. Jag älskade min mormor alldeles speciellt mycket. Det märkliga är att när vi kusiner träffas har vi en något kluven bild av min mormor som trots sin blidhet hade stor integritet. Några av oss minns henne som den snällaste av snälla och några var till och med rädda för henne. Jag förstår inte hur det senare är möjligt.
Några av mina kusiner är äldre än mig och det är alltid spännande att höra dem berätta om släktens öden och äventyr om den tid då jag ännu inte fanns eller var för liten för att minnas. Ibland dyker det upp en bit som passar i livets puzzel.
Vi gick en promenad genom byn och då träffade vi två byakillar som jag åkte moped med för si så där 48 år sedan. Tiden hade inte stått stilla för dem heller.