Qunilla

Dagen har gått fort. Lite för fort faktiskt. Hade tänkt hinna med lite mer här hemma innan det blev mörkt. Unge herrn rattade i alla fall bilen mot soptippen med mitt högt lastade släp med överblommade blomster. Jag är så uslig på att backa med släpet om det är trångt mellan bilarna. Det gnagde i samvetet när jag såg de ännu fräscha astrarna som lyste lila, rosa och vitt bland allt skräp. De borde nog ha fått stå kvar ännu en tid. Det är väl det som är poängen med att plantera höstastrar.

Vissa saker som oroat mig till bristningsgränsen har idag förändrats en smula mot det positiva hållet. Nu håller jag båda tummarna för att det ska bära åt rätt håll. Dagen har bjudit på en del konfrontationer med mycket känslor som krävt energi.
Innan solen försvann satt jag ute på altantrappan i allsköns ro och insöp lugn och styrka för kommande stormar för det lär bli fler. Småfåglarna måste ha varit på lyset för de flög och kvittrade som om det vore vår. Min kisse låg strategiskt placerad på en liten kulle och verkade njuta av det han såg. Mitt i allt det tunga finns det tack och lov små ljusglimtar.

Om jag vore politiker så skulle jag strida för rejäla långsiktiga sociala investeringar och bred samverkan med samhällets alla aktörer som har med barn att göra för att hejda det utanförskap som är alltför många barns framtid. Det kan inte vara en utopi att satsa på förebyggande och skyddsnät med både lodräta och vågräta trådar.
Idag är det alltför mycket lågbudgetplåster på de värsta sprickorna. Det är så sorgligt och bedrövligt och jag förstår inte varför inte hur det kan få fortgå.