Qunilla

Igår var det dags att ta fram snöslungan. Pang pang lät det när gårdsgruset slungades runt innan det flög ut och landade i snödrivan. Att skotta snö på själva infarten går hyfsat bra men den förbaskade plogkarmen är hatobjekt nummer ett. Jag fattar inte varför jag varje år verkar få hela gatans snö på min infart medan andra sidan av gatan inte får någonting alls. Funderar på att hädanefter parkera bilen strategiskt längs infarten varje gång det snöar. Snöskottarjobbet till trots måste jag medge att det sagolikt vackert utomhus med fluffigt vita och snötyngda träd och buskar. 

 

Igår kom ett av barnbarnen för att få hjälp att starta ett broderi på en sak som ska bli en julklapp. Jag plockade fram broderinål och garn och vips satt jag själv i gungstolen och lade upp maskor till en yllesocka. Det är märkligt att det man lärde sig som barn sitter i märgen. Dagens barn har visserligen textilslöjd men den går inte att jämföra med det vi fick lära oss under våran skoltid. Min syfröken "Sprättan" var en färgstark och snäll person som såg till att våra alster gjordes efter konstens regler, blev färdiga och användbara. Vi sydde till exempel skolkökskläder inför högstadiet som bestod av en klänning, ett förkläde och en huvudsnibb. Modet föreskrev så kallat systertyg och jag valde ljuslila till min klänning. Förklädet och snibben har jag fortfarande kvar och numera tjänstgör de de gånger barnbarn bakar hos mig.