Qunilla

Idag strålande vinterväder med glitterbeströdda snövita vidder. Termometern ligger nu på natten långt ner vid trettiogradersstrecket. Jag har bara varit ute och skyfflat bort snön som traktorn inte kom åt och kört snöslungan runt huset. Förkylningen är seg med att släppa greppet men det blir bättre och bättre för var dag som går. 

Februari är räkenskapernas månad då jag gör årsrapporter för mina uppdragsgivares räkning och lämnar in för granskning och godkännande. Idag började jag med dom mest omfattande och kom mycket längre än jag trodde så om jag nu bara inte missar något litet öre någonstans så lär sammanställningarna gå som en dans. Jag närmar mig den magiska sjuttioårsdagen och tanken slår mig att det kanske är dags att trappa ner ... inte i år men om något år ... kanske.

Som många andra lever jag i skräck och fasa för att drabbas av demenssjukdom. Än så länge tycker jag att jag funkar på alla cylindrar även om min nära och kära ibland anser att jag har dåligt minne. Det de inte förstår är att jag låter mycket gå in genom ena örat och genast försvinna ut genom det andra örat. Det är mycket som inte längre är så viktigt och ibland hör jag nog inte ens på. Det som är viktigt för en trettioåring är inte alltid lika viktigt för en sjuttioåring. Därutöver låter jag mig inte dirigeras ... och i sådana situationer blir jag stendöv. Jag vet att mina nära och kära vill mitt bästa men jag är också bra på att veta mitt eget bästa.