För att hålla ihop

I går klämde jag ännu en gång in mig i stålkappan för att inte falla sönder i småbitar när jag deltog i något förtvivlat sorgligt. Trots allt det sorgliga blev jag lycklig av ett leende som liksom en solglimt värmde mitt hjärta. Efteråt hade jag planerat en shoppingrunda men orken var slut och pannbenet bultade. 
 
Jag vet att jag inte borde slösa någon energi på att vara besviken på dom som svek och fortfarande sviker den som mest av alla behövde och fortfarande behöver mest stöd och villkorslös kärlek. Jag tror inte att dom det gäller har förmågan eller ens viljan att förstå vilket värkande hål av saknad de orsakat hos den de svikit.
 
 
Jag stoppar inte huvudet i sanden när det blåser kallt och jag är inte heller någon som gömmer mig bakom falska fasader. Jag behöver inte umgås med "rätt" personer för att bli någon. Jag behöver inte heller trycka ner någon annan för att höja mig själv. Jag lägger inte heller ansvaret för mina dåliga livsval på någon annan och jag kommer alltid att tro på en ljusare framtid. Det är fortfarande mörkast före gryningen.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0