Qunilla

 

För en dryg vecka sedan dog min morbror, den siste som fanns kvar av den äldre generationen på mammas sida. Pappas var den siste på sin sida som lämnade jordelivet så där är det också ekande tomt sedan tio år tillbaka. Nu är det jag, mina syskon och kusiner som är den äldsta generationen. Det är vi som ska lämna in först hädanefter om ödet följer naturens lagar. 

Även om de som stått mitt hjärta allra närmast inte längre finns i livet finns de alla högst levande inom mig. De delar min glädje och sorg och bistår med råd i olika situationer. Konstigt, javisst men så är det. Deras bultande hjärtslag är mina hjärtslag. Det gäller bara att våga lyssna inåt för att höra. Visst har jag ibland låtit bli att lyssna och valt fel vägar här i livet men en sak har jag aldrig tummat på och det är ansvaret, det mest hedersamma uppdrag som finns, för mina nära och kära. Det har varit långt ifrån lätt men det har varit  flerfalt mödan värd även om jag själv ibland har hållit på att snubbla ner i gravens djup. Mitt pensionärsliv är definitivt ingen lekande lätt balansgång men det har samtidigt gett mig insikter i sådant som andra i min ålder inte har den blekaste aning om där de trampar på i sina ullstrumpor och förfasar sig över betydelselösa småsaker.