Ur minnets skafferi

 
Den nostalgiska resan häromdagen tillbaka i tiden väckte många tankar och då mest förstås av det roliga slaget. Syrran och jag skrattade gott, ibland var det hon som kom ihåg episoder som jag helt missat och ibland var det jag som stod för episoder ur minnets skafferi.
Den stora skillnaden mellan hemma i byn där vi bodde och byn där mormor bodde var att jag upplevde så mycket äkta glädje och att vi välkomnandes hjärtligt av byfolket när vi besökte mormor. Vi längtade också och var jätteglada att träffa alla oavsett om de hörde till släkten eller var grannar. Skratten och pratet på överkalixmålet klingar fortfarande i mina öron. Hemma i vår egen by fanns ett tydligt stråk av avundsjuka och tyvärr även av elakhet hos vissa bybor vilket åtminstone jag och syrran fick uppleva. Jag har tydliga minnen redan från femårsåldern när jag av vuxna människor ombads att förmedla elaka budskap antingen till mina föräldrar eller till min faster eller mina farbröder. En granne uttryckte sig så här när vi hade fått tvillingbröder"Ja det är väl ingen konst att skaffa barn när man har råd". Som barn uppfattade jag den glädjedödande och sarkastiska undertonen. Jag tror inte att jag någonsin framförde något budskap. Jag förstod syftet med elakheterna trots att jag bara var ett litet barn. Mitt hem var en normalstor bondgård med arbetsamma och sparsamma vuxna som såg till att vi hade det vi behövde och så var inte fallet i alla gårdar men jag tyckte redan då att det var lågvattenmärke av vissa bybor att utnyttja småbarn för att spy ut sin besvikelse över sina egna tillkortakommanden. I mormors by var det helt annorlunda, visst fanns det säkert någon familj som hade det bättre ställt än andra men det var ändå ett helt annat tillåtande och öppet klimat än hemma i våran egen by. 
Mamma hade alltid symaskinen redo och sydde alla våra kläder efter senaste mode. Hon köpte Femina modetidning som hade ett stort mönsterark i mitten och de mönstren ritade hon av och förvandlade småstuvar från tygaffären i skogen till moderiktiga plagg. Detta var också en källa till avundsjuka hos vissa i byn. Vilka det handlade om lärde vi oss tidigt.
Hemma hos oss tog först pappa och en farbror körkort i början av femtiotalet och bara några år senare skaffade mamma och faster körkort som första kvinnor i byn. Hemma på gården hängde de med i tidens förändringar och ansträngde sig för att vi skulle ha ett gott liv och det är jag tacksam för, men som sagt det sågs inte med blida ögon av vissa i byn.
 I gårkväll läste jag ett inlägg på hembyns hemsida som handlade om precis detta med avundsjukan som tydligen fortfarande lever kvar trots att det knappt finns några bofasta kvar i byn. I skribentens fall handlade det om att någon försökter sabotera hennes loppis genom att ta bort skyltarna hon sätter upp för att locka besökare. Märkligt!