Qunilla

Att vara självgående är tillfredsställande men kan bitvis vara ganska jobbigt. Det är en himmelens tur att jag är så bra på att mamma mig själv. Inte alltid på nyttigaste sätt men dock lite tröst i olika bedrövelser och uppmuntran att ta nya tag även när tagen verkat ha tagit helt slut. Ibland unnar jag mig till och med med att vara oförskämt nöjd med mig själv. En härlig känsla och absolut ingen hindrande Jante på mina axlar.

Igår var det inte kul när jag hade förstört skallen på två halvt inskruvade skruvar i den nya postlådan. Har kämpat för att få loss dem men gick bet och måste nu anlita sonen som har viss vana av sin mors skruvteknik. Min skruvdragare har gått sönder så jag använde borrmaskinen och det var tydligen inte det ultimata. Upptäckte efteråt att hastigheten gick att justera men då var det redan för sent.

 

Idag kändes det bedrövligt för en stund men så såg jag att ambulansen hämtade en granne och då tänkte jag att herregud vad har jag att gnälla över som mår bra och har så många nära och kära bland familj och vänner. För tillfället har jag till exempel ett barnbarn hos mig för en tid. Bara det är i sig en stor lycka även om det rubbar min stillsamma existens. Så klart hoppas jag att det inte var något allvarligt med min granne som för övrigt är en mycket bra och trevlig granne.