Qunilla

 

För en tid sedan gjorde syrran och jag höst på våra käras gravar med cerisrosa ljung och friskt enris från barndomshemmets domäner. Himlen var hög och blå, gula björklöv dalade sakta mot marken och solen värmde skönt. Som alltid pratade vi högt med våra kära om senaste nytt på familjefronten.

En liten fågel, kanske en budbärare, kvittrade i björken intill och följde oss runt kyrkogården och sedan längs hela vägen mot bilen. Vi pratade och den svarade. Det var nästan svårt att stänga bildörren och köra iväg. Jag är inte religiös men däremot tror jag på en kombination av människans inre drivkrafter och ödet. Dessutom tror jag att vi alla finns kvar i någon slags ännu okänd och oregistrerbar form. 

 

I våra käras frånvaro har regelrätt mobbning innehållande alla tänkbara kriterier fått fritt spelrum. Jag är en av måltavlorna och för min del har jag haft skäl att tro att det bland annat handlar om det gruvliga brottet att jag råkar vara förstfödd i en syskonskara och dessutom kvinna. Som äldst har man en långt ifrån avundsvärd position, vilket nog inte alla har förstått. 

Eländet började med gruppförändringar. Normalt brukar ett plus ett bli två men i det här fallet blev det betydligt mer komplicerat och bland annat jag uteslöts direkt utan att vi ens hade träffats. Det har jag accepterat och respekterat och verkligen inte trängt mig på. Vi utsatta har genom åren ställt upp på alla möjliga sätt och i alla gemensamma förpliktelser. Ibland har det blivit rätt och ibland fel, men vi har i alla fall gjort så gott vi förstått och kunnat vid de olika tillfällena. Storasystrar är på inget sätt felfria.

 

Nu äntligen efter alla dessa år av manipulationer, förtal, hot, insinutioner, förlöjliganden och ytterst medveten uteslutning har några av de övriga involverade i familjen förstått problematiken. Det är också först nu som vi utsatta har börjat få kännedom om vad vi anklagas för. Det har liksom varit hemligt och ingen av de invigda har tidigare vågat berätta för oss. Kan säga att många konstiga pusselbitar föll på plats. Nu förstår jag att vi utsatta bara är måltavlor för att vända en obehaglig spegelbild mot. Det är obegripligt att de som sysslar med detta inte för en enda sekund verkar förstå att det de gör berättar mer om dem själva än om oss som är deras måltavlor.

Till en början var jag både ledsen och bedrövad över mobbningen. Jag till och med skämdes över mobbarna och deras agerande, men sedan jag förstått att allthop inte alls handlar om någon av oss som är utsatt så lyfter jag som draken i motvind och ser hela scenariet tydligt och klart från ovan. En befriande känsla. Känns också skönt att sätta ord på det här eländet även om en del av mina läsare kanske tycker att det är för privat och gränslöst utelämnande. För mina närmaste vänner har inte detta varit någon hemlighet. Och om de som utsätter oss för detta läser detta inlägg, vilket vore ännu mer förvånande, så hoppas jag att det kan innebära en tankeställare. Det är de nya generationerna som drabbas hårdast av allt detta då släkter lär bära sorger och allehanda bedrövelser i sju generationer så det är minsann ingen bra present som våra avkommor får släpa på i sina liv. Oerhört trist med tanke på dem och den gemenskap de går miste om. Barn som inte får lära känna sina fastrar, farbröder, morbröder, kusiner och småkusiner och vise versa. Det tycker jag är sorgligt då det nu finns flera nya generationer med sunda unga männsikor och en rymlig arena där alla kunde sammanstråla och umgås. 

 

När jag häromdagen träffade senaste tillskottet i släkten som sov så sött och fridfullt i sin vagn kom jag på mig själv med att önska att jag hade varit en av de goda feérna i törnrosasagan som kunde svinga ett magiskt trollspö för att bryta "sjugenerationsförbannelsen" och ge alla barn i släkten ett långt, friskt och lyckligt liv i kärlek, fred, gemenskap och harmoni med hela sin släkt. Det är för övrigt min önskan för alla, även för de som utsatt oss för allt detta bedrövliga.