Gråt på pränt
Jag gråter aldrig för att få medömkan eller för att få makt, tror inte att jag någonsin har gjort det. Det är under min värdighet. Minns en episod som präglat mig starkt från mitt första skolår då jag och några andra flickor bestraffades med att stå längst fram vid svarta tavlan med ryggen mot våra skolkamrater. Alltså en typ av skamvrå. Några grät så att det bildades blöta ränder på tavlan. Jag grät inte utan stod där riktigt jäkla förbannad på fröken över det urdumma straffet bara för att vi hämtade en liten boll som råkade studsa iväg och landa mellan två vedtravar, visserligen förbjudet område, men vi gjorde det med försiktighet. Situationen är fortfarande efter sextio år glasklar.
Många tårar har däremot fällts och fälls i perioder av sorg och saknad. Numera rinner min sorg, saknad och besvikelse oftast ner i fingrarna som skriver så att tangenterna smattrar som kulspruteeldar eller eftertänksamt och lungt som ett stilla sommarregn. Några texter hamnar här i bloggen, några i byrålådan eller någonstans i min självbiografi. Självbiografi låter pretentiöst men mitt liv kan knappast vara mindre värt eller vad som helst än någon annans liv. Alla har vi olika livsöden. Jag har visserligen inte gjort spännande resor ut i världen men däremot många andra resor som varit nog så strapatsrika.
Apropå min självbiografi så är det mest lyckliga minnen som sattes på pränt men när det svåra skrevs krävdes det en stor frottéhandduk för att torka tårar och snor. Precis som i de flesta släkter finns det även i min en mörk skogsdunge där trollen gömmer sig för solen.
Jag skrev som besatt under ett års tid och fick under en tid lektörshjälp av en erfaren författare. Han pushade mig att våga skriva från hjärtat utan censur och utan att tänka på hur mina läsare ska reagera. En del kommer att bli förbannade och anklaga dig för osanningar, men det är sådant man får ta som författare, sa han. Och faktiskt, idag bryr jag mig inte ens om vad andra tycker.