Påskfunderingar
En ständig längtan efter goaste påskharen men nu har vi börjat prata i telefon. Heeeej! Goliggogogok. Hej! Heeeej! Glogglolog. Lite fniss och ivrig andning. Underbart att höra för en gammal mormorsmor.
Långfredagen för femtio år sedan inföll den 8 april och då låg jag på Kalix gamla BB och fick mitt första barn. Jag var salig av lycka och tyckte på fullaste allvar att jag hade fått den finaste baby som någonsin fötts. Ett underverk! Jag tyckte nästan synd om de andra mammorna vars barn var både hårlösa, röda och skrynkliga. Herregud vad tiden rusat iväg.
Dagens planerade skidutflykt till Hattberget i min barndoms by raserades igår då någonting kraschade i mitt högra knä. Det brände till rejält och nu hugger det och gör jätteont när jag går trots att jag strävat åt med ett stadigt knästöd. Har haft liknande krämpor förut och det har läkt ut av sig själv så det är nog ingen större fara. Knästöd och voltarensalva brukar göra susen.
Det är skönt att vakna tidigt även om den här långfredagsmorgonen är dystert gråmulad med lite uppfriskande nordliga vindar. Nackdelen med att vakna tidigt är att jag blir trött tidigt om kvällen och missar programmen jag vanligtvis brukar se frampå småtimmarna. Under det ljusa halvåret är det ändå underbart välgörande för själ och kropp att bada i morgonljus och fågelkvitter och liksom känna hur livsandarna strömmar till. Jag är så glad för lilla skogsdungen bakom husknuten som sjuder av liv hela ljusa sommarhalvåret. Häromdagen hittade mitt barnbarn turkosfärgade små äggskalsbitar i snön. Förmodligen en liten sparv som storstädat fjolårsboet.