Glädje och sorg
Efter gårkvällens volontärjobb på flyktingboendet tog orken liksom slut. Inte för att det var jobbigt där utan faktiskt väldigt trevligt. Det har varit mycket den senaste tiden. Med stor ansträngning och god min skjutsade jag min huvudman på ett ärende i morse. Därefter kom Esko med jättegod tomtegröt, russinsås och julskinka. Sedan slocknade jag under yllefilten. Sov en dryg timme och steg sedan upp och målade halltaket klart. Pilligt att måla paneltak med glipor och skarvar. Började med att missa de två nedersta trappstegen i trappstolen när jag var på väg ner. Ramlade på den bättre höften och slog i ena knäet men färgburken och penseln höll jag högt så att inte en endaste droppe spilldes. I fallet hann jag tänka på hur jag skulle få färdigmålat om det blev något benbrott. Nåja det gick ju bra trots allt.
Nu är allt täckpapper bortplockat och ordningen återställd. Hallen har blivit så ljus. Nöjd är ett milt uttryck. Till och med katten Emil har suttit mitt på hallgolvet och tittat upp mot taket. Han verkade också uppskatta förändringen om jag tolkade svansföringen rätt. I morgon ska jag åka och köpa mer färg och rolla väggarna vita och fina.
I kväll tänker jag på mitt barnbarn vars klasskompis och nära vän förlorade kampen mot cancer. Livet är orättvist. Barn ska inte dö. Tänker på hennes förtvivlade familj. Himlen gråter. Minns fortfarande kristallklart hur svårt och obegripligt det var när min klasskompis blev överkörd av en lastbil en morgon när han stod och väntade på skolbussen. Några år tidigare hade hans syster dött hemma på våran gård efter en otäck olycka. Det var år med mycket sorg, skuld och många obesvarade frågor. Jag tror att det var då som jag gav upp tron på att det finns en högre makt. Det finns ingen rättvisa.