Qunilla

Nu stundar julen med allt vad det innebär vad gäller förväntningar och givmildhet. Som vanligt ekar det på mitt bankkonto men kontot för kärlek är däremot välfyllt och den är dessutom villkorslös så med den kan jag riskfritt slösa. Numera är dock orken inte detsamma som när mina första barnbarn växte upp. På den tiden gjorde vi så många roliga saker tillsammans som har betytt mycket även för mig. Mitt äldsta barnbarn pratar ibland om guldkanter från sin barndom. En av dem är att hon fick dricka mjölk i mina finaste champagneglas eller att jag lade en mjuk yllepläd på pakethållaren där hon skulle sitta när vi cyklade iväg för att plocka liljekonvaljer. Alltså inga märkvärdigheter och jag är jätteglad för att hon har förmågan att uppskatta de små guldkornen i tillvaron. Saker är ju faktiskt bara döda ting som man blir less på efter en tid, men kärlek och omtanke är något helt outstanding som gör gott för kropp och själ så länge man lever.

Min egen älskade mormor hade inte heller någon välfylld börs men hon fanns där alltid i den andra telefonluren sju mil bort och hon var bra på att lyssna, trösta och ge hopp. Eftersom hon hade hand om byns telegrafstation i sitt eget hem gick hon alltid att nå via telefonen. Jag minns fortfarande känslan av att krypa upp i hennes trygga famn. Den var omslutande varm, mjuk och brun som hennes klänning.