En gräns
Idag är det alltså dags att åka på första PRO-mötet. Det känns ungefär som om någon tvingat på mig ett larmarmband eller lurat iväg mig mot dödens väntrum. Och ändå gör jag detta helt av fri vilja. Tanken med att gå med i PRO var att dels kunna vara med och påverka pensionärers villkor i samhället och dels att eventuellt följa med på någon subventionerad resa som verkar spännande. Kanske en och annan dans också. Åldersmässigt är jag pensionär med råge och erfarenhetsmässigt är jag över hundra men i huvudet är jag inte en dag över 30. Känner mig ung, strark och frisk fast visst har det blivit svårt att få upp nutidens förbaskade maskinskruvade flaskkorkar men det beror ju inte alls på att jag på något sätt blivit svagare. Absolut inte. Småkrämpor och konstgjorda tänder har ju även ungdomar numera så där smälter jag in.
Ja herrejisses så fort åren svindlar iväg i ett människoliv. Det är nog tur att livet då och då bjuder på motgångar som liksom bromsar upp.