Äntligen!
Så känns det när julhelgen är över. Jul i all ära med ljus och umgänge med nära och kära är underbart men allt det andra med alla yttre och inre krav att leva upp till känns näst intill outhärdliga för min del. Gråten stockar sig halsen då jag tänker på jularna i barndomshemmet tillsammans med syskon och föräldrar plus ensamstående farbror, faster och morbror. Det är jul med stor J för min del. Vi hade allt inklusive villkorslös kärlek från alla. Visst var paket viktiga för oss barn men jag är säker på att ingen av oss någonsin blev besviken på innehållet. Faster Mias mjuka paket innehållande hemstickade yllesockar eller en virkad julduk var lika uppskattade som allt annat. Mamma hade det säkert lika snärjigt innan jul som dagens mammor. Dessutom sydde hon nya kläder till alla oss barn. Vi flickor fick klänningar och småbröderna byxor, skjortor och västar. Jag minns en jul när jag hade legat sjuk och på julaftons morgon badade jag och tog på mig den nya klänningen som var av ett mjukt blått tyg med vit krage och stråveck på hela framstycket. Den var fin och säkert blev den välanvänd då flickor på den tiden oftast hade klänning.
Efter en snärjig förmiddag blev det helt plötsligt tomt i huset. Ena barnbarnet åkte tillbaka till Umeå och lilla barnbarnbarnet med mor åkte och hälsade på en kompis. Jag har passat på att dammsuga och plocka bort några juldukar och en enormt skräpsamlande röd långmatta i köket. Nu sitter jag här vid datorn för att kyla ner mig fast egentligen borde jag gå ut en stund och andas frisk och kall luft. Tror jag gör det.