Tankar
Även om gårdagens begravning var en ljus och finstämd stund med mycket kärlek, sång och musik så tog anspänningen på krafterna. Är glad för min dotters och barnbarnens skull att allt blev så fint och precis som de ville även om det känns så orättvist och fel att en pappa med ännu omyndiga barn ska behöva dö ifrån dem. Nu börjar kampen för att få vardagen att fungera och med födelsedagar och helger där han alltid kommer att fattas.
Även om jag var vuxen när min mamma lämnade jordelivet var de första åren svåra och alla helger var värst. Tomrummet var och är ofantligt och ingenting blev mer detsamma. Idag har jag "vant" mig att hantera och leva med saknaden och gläds över alla fina minnen. Faktiskt lever hon till hundra procent i mitt minne.
Andra sorger som att bli lämnad av sin bästa vän och den man älskar över allt och som man har barn och barnbarn för att inte nämna barnbarnsbarnet är också en tung sorg. Att inte gemensamt stödja, dela glädje, problem och sorg runt sina barn med barnens pappa är en stor förlust. Priset som betals för det gröna gräset på andra sidan staketet är högt och som alltid drabbas oskyldiga barn mest.
Sorgen har många ansikten och ibland har jag tyckt att livet har varit onödigt orättvist, inte mot mig men för de i min närhet som drabbats. Jag har gjort så gott jag kunnat och förstått men ensam är absolut inte stark. Och faktiskt känner jag ett stort hat mot vissa samhällsinstanser som verkligen agerat så djävla urbota oproffsigt att ansvariga personer borde sitta inspärrade på livstid.
I sorgetider väcks minnen som gör ont.