Qunilla

Har precis avslutat en lång rekonstruerande tandbehandling hos en ny tandläkare. Mycket kostsamt, men i allra högsta grad nödvändigt inte minst för självkänslans skull.

Det som känns rent ut sagt fördjävligt är att min förre tandläkare alldeles för lättvindigt föreslog utdragning istället för att försöka rädda en tand. Vissa tänder gick förvisso inte att rädda då det var spiralfrakturer ända ner i roten, men någon tand hade säkert gått att rotfylla istället för att dra. Jag har genom åren lagt ut massor av pengar på mina tänder och alltid varit supernoga med tandborstningen och ändå kom jag till den punkt när jag skamset fick tugga all mat med framtänderna eftersom det var för många luckor på sidorna. Tandimplantat tänkte jag, men så enkelt var det inte eftersom mitt tandben visade sig vara för tunt för att hålla för fastskruvade tänder. Min nye tandläkare föreslog fast tandbro och nu finns det inte längre några luckor i mina tandrader. Nu kan jag tugga ordentligt och vågar skratta utan att hålla en hand framför munnen. De nya tänderna ser ut som de gamla och känns precis som om de alltid suttit där så nu hoppas jag bara att de ska funka perfekt i många år.

Det här med att dra ut tänder, och då tänker jag främst på kvinnors tänder, är ytterligare en kvinnofälla då många kvinnor av ekonomiska skäl tvingas dra tänder eftersom de inte har råd med dyra tandbehandlingar. Numera uppmanar jag alla kvinnor att hellre göra besvärliga och dyra rotfyllningar än att dra. Att dra en tand långt bak i munnen är väl ingen större katastrof men mitt råd är att rädda det som räddas kan. Om inte annat så för självkänslans skull. Det är viktigt att kunna gapskratta av hjärtans lust utan att hålla igen för skämmig tandlöshet. Kroppens övriga förfall i kombination med tandlöshet är föga uppmuntrande.