Rullstol nästa
Att skriva om värk är inte populärt, åtminstone inte hos dem som är befriade från det eländet. Men jag ska ändå skriva om hur fördjävligt trist och frustrerande det är att ha så jävla ont i benen att varje steg är en helvetisk pärs. Värst är att gå uppför trappor och uppförsbackar. När det gäller uppförslut räcker det med ingången till matvaruaffären. Eftersom det som ska göras måste göras av mig själv tvingar jag mig ner i skogen med skottkärran och tillbaka i uppförsbacke vilket höften inte alls gillar. Idag vägde gummistövlarna tio kilo vardera. Den sista pärsen för denna dag blev en nödvändig köprunda på Coop. Hemsk påfrestning att ta sig ut till bilen med två tunga kassar och en toarullsförpackning under armen. Såg en bil som backade in i en annan sprillans ny bil men orkade inte bry mig. Ville bara hem och ta på flanellpyjamasen och lägga mig raklång. Om jag hade fått välja hade jag mycket hellre varit värkfri och trippat omkring i högklackat, dansat och cyklat och sluppit att ha så jäkla ont. Alla som har denna eländiga värk vet hur mycket det kostar på att göra det som göras skall och samtidigt lyfta mungiporna och inte klaga alltför mycket. Olika falla ödets lotter ...., men trots allt har jag ett underbart liv fyllt av kärlek och glädje med mina nära och kära inklusive de fyrbenta.