Qunilla

Dagens hemmaloppis hade gärna fått vara mer välbesökt men man kanske ska vara nöjd med att två mattor, ett par vinterskor, en röd lampskärm och några andra småsaker fick nytt hem. I och för sig visste vi att det var stor loppis inne i samhället men vi valde bort att packa, köra och bära tunga kartonger från bilen till hissen i Folkets Hus. Vi kör sista loppisen för denna höst i morgon och sedan packar vi ner det som finns kvar i väntan på våren och en ny loppissäsong. Plats ska beredas för nya projektet.

 

Känner sug hela tiden efter att gå upp till "ateljen" på övervåningen, tända lamporna och spinna idéer tillsammans med dottern. När vi började vårt vinter/julprojekt sökte vi inspiration hos kända idékläckare men nu kläcks det för fullt av egen maskin och det är så himmelens kul och lockande. Livet har fått en ny dimension, en dimension som alltid funnits i mina drömmar. Det gäller att fylla sitt liv med sådant man gillar och mår bra av och just nu är jag i en sådan livsfas att detta är möjligt. Känner mig priviligierad. Samtidigt med denna nästan euforiska känsla känner jag mig tyngd av det faktum att Sverige är ett land där välfärden rustats ner till ett minimum och det känns bara så oerhört sorgligt. I mitt stilla sinne funderar jag på om de som har röstat fram den regering som vi nu har dragits med en längre tid känner skuld och förstår hur illa de sargat vårt lands välfärd. Eller kanske ser de arma krakarna bara egoistiskt till sin egen plånbok.