Vardag igen

 
 
Idag åkte mina kära äldsta barnbarn iväg till sitt 35 mil bort. Julhelgen är över för den här gången. Det känns alltid vemodigt men samtidigt skönt att återigen vara ensam i huset. Känner mig absolut inte ensam i negativ bemärkelse utan trivs förträffligt i mitt eget trevliga sällskap ... eller som min pappa brukade säga "Man får finna sig i omständigheterna och göra det bästa man kan." 
Städade först lite lätt och startade tvättmaskinen. Därefter åkte syrran och jag iväg för att tända ljus på våra kära föräldrars grav. Det var rena rama skridskobanan på kyrkogården men vi tog och oss fram till graven och tillbaka utan brutna ben. Många små ljuslågor fladdrade i mörkret till våra käras ära.
På hemvägen passerade vi vårat älskade barndomshem som idag väcker så mycket sorg i hjärtat och samtidigt så otroligt kärleksfulla minnen från den tid då våra nära och kära fanns i livet och runt omkring oss. Då medan våra nära och kära ännu levde upplevde jag att alla i min närhet ville gott. Kärleken och omtanken jag fått från mina nära och kära kan ingen någonsin ta ifrån mig. Den kärleken finns omsorgsfullt inbäddat i mitt hjärta till den dag då det slutar att slå.