Fångar dagen
Solen strålar från en nästan molnfri himmel och höstfärgerna glöder inbjudande varmt och jag låter mig förföras till salighetens gräns, kanske för att jag samtidigt vet att mörkret som varar i många långa dagar bara är några steg bort. Jag njuter förvisso av dagen som är och försöker förvalta den till största glädje och behag, men samtidigt förbereder jag mig för att orka igenom mörkret till dagarna strax efter nyår då ljuset börjar anas. Min ljushunger är ofantligt pockande och jag är skitskraj för att drabbas av allvarliga vinterdepressioner vad tiden lider.
Ofta tänker jag på allas våra gamla på äldreboenden som aldrig får komma ut i dagsljuset. Att bli inlåst i ett dunkelt och spartansk rum är min fasa och jag föraktar mig själv för att jag inte deltar i något forum för att försöka förbättra villkoren för dem som inte har en egen röst. Jo, egen röst och åsikter har de men ingen som lyssnar. Vi lever verkligen i ett äldrefascistiskt samhälle där gamla behandlas oerhört kränkande.
Talande är ett anhörigmöte som jag bevistade i den här kommunen där socialnämndens ordförande babblade sig varm för hur bra allt var ordnat för de gamla och kritik från de anhöriga bemöttes fientligt och oproffsigt, mest gammalt svammel och utan grund i modern forskning. De gamla som betalar flera tusen kronor i månaden för maten de äter fick inte ens en skorpa till kaffet, men till oss anhöriga hade de minsann bullat upp med hembakat för att ge sken av något som inte existerade i de gamlas tillvaro. Till det fanns det både pengar och tid. Frustrerande.