Qunilla

Fliten har bestått i en resa till soptippen med överfyllt släp. När jag närmade mig järnvägsövergången såg jag att bommarna var nedfällda så jag stannade en bra bit innan för säkerhets skull, och det var bra för bommarna förblev nedfällda, och jag insåg att det enda raka var att koppla lös släpet, vända bilen på vägen och sedan koppla på släpet igen. Detta med att riskera att behöva backa med släp gör mig kallsvettig och osäker. Usch! Problemen är tillräckligt stora att backa med bara bilen. Bättre tur hade jag däremot på tippen då jag inte behövde backa för att lämpa av min last. I kväll har jag fyllt igen de största stubbhålen och till och med kastat ut gräsfrön. Det är en så himla skön känsla att få gjort saker som stått på agendan i flera år.