Om man vill leva länge

Idag, när vädret ändå är urtrist, åkte jag till banken för att göra bort några hopsamlade ärenden. Numera är det längre väntan på banken än på vårdcentralen. Jag satte mig på väntbänken, dyster till sinnes med handväskan i knä och yllevantarna på. Ännu dystrare, ja för att inte säga arg, konstaterade jag att det var tio personer före mig och beräknad väntetid var 23 långa minuter. Plötsligt hörde jag min väntgranne skratta ett gurglande glatt skratt medan han hälsade en nyanländ till bänkens väntande skara. De kände varandra, det var helt tydligt. De pratade och skrattade av hjärtans lust om gemensamma bekanta, om sig själva, om snöiga vintrar förr och nu. Ja, de hann avhandla en hel massa ämnen innan det blev dags för den ena att gå till kassan. Jag skämdes inför mig själv för den inre ilska jag kände, men så här i efterhand kom jag på att det nog inte skadar med ilska lite då och då för de här gubbarna pratade bland annat om en person som nyligen dött i en ålder av 106 år och hon lär ha haft ett sjuhelsikes humör, enligt gubbarna intill mig.