Qunilla

Att bläddra i fotoalbum väcker minnen till liv. Mest positiva minnen eftersom de flesta foton är från trevliga stunder i livet, speciellt högtider då nära och kära är samlade. Även om hjärtat gråter av sorg för att så många kära inte finns med längre är det gott att minnas omtanken och glädjen i gemenskapen. 

Viktiga händelser blir liksom milstolpar som på ett eller annat sätt har förändrat livets färdriktning. Ibland har vägen blivit kort och lätt och ibland en lång och krokig uppförsbacke. För mig har alternativet varit att kämpa vidare för att hitta nya vägar mot det jag har velat uppnå. Det mesta har hitintills blivit riktigt bra även om det inte alltid blivit som jag hade tänkt mig. Tur är väl det, för om allt hade blivit som jag hade tänkt mig hade jag gått miste om väldigt mycket för det har alltid funnits stjärnbeströdda ljusglimtar även i uppförsbackarnas mörker.

Speciellt sommartid tänker jag ofta på hur viktigt det är att komma ihåg att njuta av det som bjuds och ibland tror jag att det följer med en och annan insekt i mina näsborrar när jag girigt sniffar in rosendoften en tidig morgon medan daggen fortfarande ligger kvar.