Att tänka nytt är stort!
Äldreomsorgen är underbemannad med allt vad det innebär för de få personer som jobbar och allra mest så klart för de beroende vårdtagarna. Här existerar ingen guldkant i livets slutskede.
Sjukhuset försvinner med stor säkerhet inom några år och många kommer att dö eller få livslånga komplikationer i ambulansen på väg till Sunderbyn. Att sjukhusnedläggning och utökad och förbättrad ambulanssjukvård ska sammanfalla är en utopi i dessa besparingarnas tidevarv.
Det största sorgebarnet i min värld är dock skolan. Jag har mött alltför många lärare och rektorer med alldeles för lite kunskap om barns utveckling och framförallt om vilka krav som ställs på dem själva och skolmiljön när de har barn i klassen som har olika typer av koncentrationsproblem.
Hujedamej, vilken okunskap och allra mest brist på förståelse och dessutom brist på intresse att ta till sig den kunskap som faktiskt finns. Specialpedagogerna är tyvärr inget undantag.
I en tillrättalagd miljö och anpassad metodik är koncentrationsproblemet för de allra flesta barn inget problem längre. Ett blint barn kan inte läsa vanlig skrift, det fattar alla. De blinda barnen erbjuds läromedel och en strukturerad miljö där det inte dyker upp alla möjlliga oförutsedda fysiska hinder hela tiden. Javisst, det är självklart att tillrättalägga miljön så att blinda inte snubblar och skadar sig, men när det gäller barn med koncentrationssvårigheter då tvingas de snubbla genom hela sin skoltid. Framtiden med arbete och ett värdigt liv stjäls från dessa barn. Det borde ta mig fan vara straffbart.
Jag fattar inte varför inte både lärare och rektorer slår näven i bordet och talar om för de styrande som håller i penningpungen hur illa ställt det är med skolgången för dessa barn. Föräldrar lyssar de inte på. Ska vi verkligen ha barn som redan på lågstadiet måste ta amfetamintabletter fyra gånger per dag för att passa in i den skola som erbjuds idag? För mig är det rena rama idiotin att det faktiskt förekommer oftare än många av oss tror.
Gårkvällens nyhetsprogram tog upp just detta om hur skolan bemöter barn med diagnosen adhd och jag tänkte att det här är väl för helvete inget nytt. En rektor oroade sig för att allt fler barn får medicinera för att passa in i den undervisning skolan erbjuder. Hon trodde, precis som jag att det måste gå att anpassa miljön och undervisningen i stället. En barnpsykiater pratade om samma sak, men också om diagnoshysterin som i de flesta fall inte leder till något annat än att skolan kan lägga skulden för elevens misslyckande på eleven själv. Att diagnoser sedan är just bara diagnoser och att tillförlitligheten till dagens diagnosinstrument kanske inte är det vi tror.
Skolan som är obligatorisk för alla barn måste ha som uppgift att ligga i framkanten och ta till sig vetenskapliga rön för att erbjuda en skola i tiden med tanke på framtiden. Att tänka nytt är stort!